60 dagar och med undantag av några tillfällen då vi stannat upp, lika många, olika sängar, duschreglage och tvålar.

Visste redan innan vi gav oss iväg att en del av min själ tillhör de resandes folk, tattarnas.

Jag har aldrig haft problem att sova på olika platser (jo självklart är sömnen olika, beroende på säng, ljud, dofter m.m) utan orden "wherever I lay my hat,
thats my home".
Sover för övrigt väldigt lätt, har alltid gjort det, så jag skulle nog kunna få anställning som vakthund:)

Men en sak som jag vant mig vid och som jag inte tror att jag är ensam om, är närheten till en annan människa.

Jag har alltid varit en fysisk person som tycker om just närhet och beröring.
Även om jag anser mig ha en hög integritet, så känns det tomt och kallt om jag inte får känna en liten svettig barnahand, en sensuell beröring av sin käraste eller en ömsint smekning på kinden av en god vän.
Jag riktigt känner hur måbrahormonet Oxytocin utsöndras med resultat att jag känner mig glad, nöjd och trygg.

Behovet av att absolut sova själv (som jag vet att många har) stämmer inte på mig även om jag självklart valt det om funnits skäl. Ett snarkande monster vid sidan om kan vara lite tärande för sömnen:)
Men nu ligger jag här i gryningen, ensam i min vakenhet och skriver, medan lugna, regelbundna andetag, ibland med en liten morrning eller snarare grymtning, hörs från den vänstra sänghalvan.
Försiktigt kilar jag in min ena fot mellan hans vader, lite som att docka fast vid rymdskeppet och så åker vi, förhoppningsvis in i drömmarnas rymd.

Zzzzzzz............

Efter att ha lämnat de bilar som ska skeppas till Sverige gav vi oss iväg söderut, med längtan efter att vandra i Hemmingways fotspår:)

Mellanlandade på Hard rock Hotel och Casino här i Florida och jäklar vad stort det var, helt enormt!
Casino, Hotel med 1300 hundra rum och naturligtvis även restaurangen, vars besök har blivit en tradition.

Har besökt säkert 10 olika Hard rock café, sedan vi hit kom och köpt med ett drinkglas från varje, som en sann turist:)
Ser framför mig hur jag och mina vänner tar en god drink i glas från New
Orleans', Orlando, Daytona osv....

Eftersom jag arbetat med design i många år, i olika forum och konstformer, tycker jag det är intressant och kul att kolla in musikernas scenkläder som de skänkt till restaurangerna.
Ofta blir jag förvånad över storleken på plaggen, för vi har ju inte riktigt koll på hur stora, alt små artisterna är, när vi ser dom med svaga ögon och på långt håll( som man sa förr)
Fotot på fjäderskruden som Elton John burit, visar att det ligger många timmars arbete bakom varje plagg.

När jag har designat och sytt scenkläder
har jag alltid tagit med i beräkningen att kläderna måste hålla, föreställning efter föreställning samt litervis med svett.

Dagen innan jag åkte till USA, dvs juldagen, överlämnade jag den nya jackan till Jerry. En jacka till hans avskedsturne med start på Cirkus.

Det hade gått många år sedan jag fixade hans scenkläder så jag tyckte det var rasande kul att jobba tillsammans igen och det ska bli kul att se showen då vi kommer hem.
För hem kommer vi, (även om många undrat) lagom till påsk och förhoppningsvis en nyvaknad vår eller insomnad vinter:)

Sov gott alla människobarn, var ni än befinner er

Bilderna är från min andra pir här i USA, den nära vårt hippiehotel vid kusten.

När jag ser människorna som fiskar, promenerar eller bara sitter på en soffa och njuter, inser jag att vi alla delar vår fascination över havet.

När man befinner sig längst ute på piren är det lite som att befinna sig på havet och betrakta land.
I Sverige är jag omgiven av måsar men här håller pelikanerna och andra vackra, grönglänsande fåglar mig sällskap.

Det finns heller inte någon given homogen grupp som dras till piren utan det är blandad kompott, med viss övervikt åt män i fiskarnas skara.

En vacker bild är den där morfar/farfar lär barnbarnet som står med runda, fascinerade ögon, hur man tar av fisken från kroken. Klipper av linan för att sedan lirka ut hullingarna ur den sargade munnen.

En annan bild är när den läderhudade mannen, med ett ansikte som ser ut att vara snidet i trä, drar djupa, njutningsfyllda bloss på sin cigarett, samtidigt som han drömmande ser ut över havet.
Jag tror han just då ser något annat än vattnet....
Kanske har han, liksom flera andra fått sprida askan av sin döda, älskade fru från piren, för att sedan låta hennes namn ristas in i en av pirens bräder, som om det vore en gravsten.
Jag slutade att räkna namn då jag insåg att piren var lång och bräderna många.

Nu ska vi sova lätt med ett öga öppet eftersom vi har en dyrgrip på släp, här utanför på hotellets parkering.
En Chevelle ss 70 med ny 454, strokad,
Run like hell, sa säljaren.

Fattar ni ingenting? Lugn det gjorde inte jag heller, men man lär så länge man lever, det är en bil:)

Sov gott alla fina, i morgon är en ny dag!

Så har jag då sett den kända "finalen" i Daytona.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle tycka det var så spännande!
I ärlighetens namn så var det inte bara tävlingen som fascinerade mig, utan allt ihop, hela cirkusen kring racet.
Överallt musik och försäljning av prylar och äventyr kopplade till racet, så självklart prövade jag ett äventyr ( vill ju inte dö nyfiken som jag berättat)
Med stor koncentration och hjärtat dunkande, satt vi sida vid sida, Bill och jag i varsin dragracingbil.
Nu gällde det, gasen i botten, starta vid andra gula blinkningen, klara, färdiga, gååååå........
Jäklar vad snabbt det gick, 100 meter på 5 sekunder, bara grymt en sekund långsammare än Bill.
Två race räckte, sedan kände jag lite värk i nacken, fick ju "nästan" en wiplashskada då bilen bromsade in.
Halvläskigt men kul att ha provat på!

Restaurangen Hooters på andra sidan vägen om arenan blev ett studiebesök i en annan värld. Alla servitriser var söta, sockersöta och inte en dag äldre än min dotter(24)
Det putades med ifyllda läppar, plastbröst och bakar, och män i alla åldrar ville gärna bli fotade med sina barnbarn....jag menar småflickorna, ja de var rent av rörande att se.

Men jag fotade också, och tittade på dessa nyponrosor i början av sitt liv.
Insåg att man inte behöver vara snuskgubbe (eller snusktant heller för den delen) för att njuta av deras ungdom.
Precis likadant är det med äldre människor, jag kan betrakta deras vackra ansikten, se hur tiden har lämnat avtryck, se glädjen och sorgen de upplevt genom åren. Se hur otroligt vackra de är.
Så med kameran laddad med bilder på bilar och töser köade vi en bra stund innan vi äntligen kom "hem".

Godnatt mina vänner, i morgon bär det av igen!

Andra dagen i Daytona och nog har jag upplevt racing nog!

Igår var det lunch på ett klassiskt racinghak och sedan mest promenader i tävlingsområdet, men även ett dragracingrace mellan mig och Bill.
Två race varav jag bara var sekunden efter Bill i mål!
Idag var det en spännande tävling som dock avslutades med en masskrash .
Jag återkommer i morgon eftersom jag nästan sover, är slut!

Idag har vi tillbringat dagen i Saint Augustine, USAs äldsta stad.

Det var en fin upplevelse och vi kände oss hemma när vi vandrade runt i den gamla staden.
Det slog oss att det här med gamla städer är vardagsmat för oss som bor i Sverige, det räcker ju att ta tricken till Gamla Stan, men helt sensationellt här.

Då ska vi inte glömma att vi pratar om 1500 talet, då spanjorerna landsteg Kusten i det som skulle bli Florida.
1500 talet är ju flera hundra år senare än många av våra medeltida städers födelse.
Men det var ändå intressant och roligt att dricka ur ungdomens källa, vem vet kanske jag kommer vara 53 för alltid?:)

Men vänta lite, hur skulle det bli?
Bill "ville" (läs vågade) inte dricka av det pissljumna, salta, lätt metallsmakande vattnet, så kommer han att åldras medan jag fortfarande kommer att blåsa såpbubblor och dansa i regnet?

Man är så gammal man känner sig
och visst är det så att vi känner oss väldigt unga när vi reser runt så här. Ser och upplever saker som är roliga, vackra, spännande och intressanta.

Men om drygt en månad är vi tillbaks i Sverige och då väntar en ny spännande och intensiv tid, så vi samlar kraft och inspiration inför vad som komma skall

Ps. Frågan är vad ung egentligen är?
Åldersmässigt är jag en medelålders tant, men en stolt tant!
I själen oftast åtta år, men en klok och ansvarsfull åttaåring som nu ska hoppa till sängs

Sov gott alla människobarn

Vi har nu tillbringat två dagar på ett fantastiskt "hippieställe" beläget vid kusten mellan Daytona och San Augustine.
Det är ett väldigt Jamaica inspirerat ställe med bohemisk touch och då även med Wifi funktionen....
Jag har skrivit långa, beskrivande texter om valar, pirer och pelikaner, sedan när de ska ut i cyberrymden så har kontakten avbrutits:(
Nu gör jag ett nytt försök och återkommer med lite smaskens om det funkar
Kram

Har legat på hotellet med en vansinnig huvudvärk, hela dagen.
Det är vid sådana här stunder, jag liksom många andra, ( tror jag ) blir åtta år igen, liten och ynklig.
Längtar hem, till tryggheten, till ett vanligt apotek med vanliga huvudvärkstabletter och till min egen säng.
Blöter en handduk och lägger in den i frysfacket på hotellet en stund, för att sedan lägga den på pannan.
Barndomslindring.
Gav mig ut på en promenad trots värken, kände att jag höll på bli galen och var jättehungrig.
Gick in på närmaste ställe, Cici's som visade sig vara ett ställe där man kunde äta pizza, sallad eller italienskt, hur mycket som helst för 5.99$
Under tiden jag väntade på min hämtpizza betraktade jag de övriga restauranggästerna och jag måste säga, det är något speciellt med amerikanare och makaroner.
Trots en dignande buff'e med olika pizzor, sallader och annat, gick nästan samtliga först till makaronerna.
En stor skopa överkokade makaroner, med riven ost och ketchup sedan den andra maten.
Likadant är det på tv reklamen, makaroner med massor ost och ketchup mums....?
Nej nu låter jag negativ, får skylla på huvudvärken som fortfarande ockuperat mitt huvud. Alla får självklart tycka om vad som helst, smaken är som baken.

Godnatt, i morgon är en ny dag
Önskar er alla en fin morgondag

Nu har vi varit i Orlando i två dagar och det har varit blandade aktiviteter.
I går tillbringade vi hela dagen på Universal studios som är likt Gröna Lund upphöjt i femtio. Överallt handlade det om film och skådisar. Uppträdanden blandades med äventyr i cyberrymden och parade, alltid dessa parader, undrar varför amerikanarna är så förtjusta i det?
Vi avslutade besöket med middag på det absolut ballaste Hard rock cafet, vi varit på hitintills. Somnade som en stock med hjärnan fortfarande i spinn.
I morse åkte vi direkt efter frukosten till ett Swap meet, dvs en mötesplats, mässa för gamla bildelar och tjusigt iordningjorda gamla bilar. Det var kul att få än mer inblick i denna värld av motorer och bilar som ju är Bills största intresse. Han är som ett levande lexikon då vi ser en bil." Thunderbird 63 raka cylindrar och ojämna kardaverbultar" ( nä nu hittade jag bara på, har ingen aning om bilspråket, men det låter så ungefär:))
Nu på kvällen fick vi dela en fin upplevelse med ett gäng personer som repeterade inför morgondagens Gospelgudtjänst .
Tysta som möss satt vi längst bak i lokalen och bara njöt.

Nu väntar natten med sömn till ljudet av det stora aircondition aggregatet.

Sov gott alla människobarn

Kom fram till Orlando igår.
Regnet öste ner och när vi tog in på hotellet kändes det nästan som i Sverige, en regnig vårdag.

Middagen intogs på ännu ett av dessa fantastiska steakhouse till ännu ett av dessa fantastiska priser....
Vi har de senaste dagarna ätit upp mer pengar än på hela resan ( nåja, lite skarvar jag på) men nu får det vara lite lugnt på restaurangfronten, halva resan är ju kvar.....

Jag börjar känna mig mer än nöjd när det gäller fantastisk mat så som ribeys, filet och seafood, trodde aldrig jag skulle bli trött på hummer.
Längtar efter sill och potäter, en hård knäckebrödsmacka med Kalles kaviar och starkt kaffe, låter som en riktig glad pensionär:)

Vi ska stanna här några dagar för här finns en hel del roliga och intressanta saker att göra. Snart ska vi ge oss av till Universal studios och jag hoppas det slutar regna till dess för det är trots allt skönare med sol.
Sedan väntar en botanisk park, ett besök på en mässa för presenter mm, typ Formex, en marknad med gamla bilar och en konstrunda.
Men jag startar med en dusch där man måste lista ut hur dessa otaliga, olika handtag, munstycken m.m fungerar för att inte skålla ihjäl sig.

Tacka vet jag Gustavsberg toaletter
och blandare man känner igen!

Ha en fin dag allihop!

Kape Kennedy, månlandningen och rymden.
Idag har vi varit på NASAs forskningscenter och sett raketer, astronauter och alla historiska saker kopplade till detta.
Intressant och lärorikt men definitivt första och sista gången:) jag är ju inte så vansinnigt intresserad av teknik eller ekonomi för den delen.

Utvecklar gärna akut narkolepsi både vid tekniska beskrivningar såväl som budget och faktureringar.
Trots detta måste jag som företagare behärska bägge.
Oj nu ska vi äta....
Ciao

Framme i Crescent beach beslöt vi oss att slå läger.

Det går fasligt snabbt att göra sig hemmastadd på hotellrummen nu för tiden. Upp med väskan på sängen, fram med tandborste och tandkräm, schampo finns som regel i badrummet.
Det är inte ofta vi bryr oss om att plocka upp kläderna ur väskan, vi stannar ju som regel bara en natt per ställe.

Middagen intogs på Texas steakhouse, (helt gudomligt kött) men vi är rätt trötta allihop, så det blev en kort sejour.
I morgon väntar rundvandring och besök på JFK rymdbas, vi får väl se om Fuglesang finns där.

Oj vad trött jag blev
Sov gott alla

Livet lär mig något varje dag har jag tidigare skaldat och så är det.

Vi har nu bott på Pompano beach nära Boca Raton i en vecka och som ni säkert märkt har det varit ett ställe som jag inte känt att hjärtat dunkat inför.

Höghusen längst beachen har gett mig känslan av att befinna mig i en förort och det finns inga cafeer eller restauranger längs vattnet. Ja, mysighetsfaktorn är väl inte så hög direkt men det kanske beror på att vi tidigare valt små personliga ställen att bo på.
Men det har varit skönt med promenader längs stranden, vi har umgåtts med Bills vänner och ätit massa gott från havet.
Idag bar det iväg till Flamingo garden en botanisk trädgård en bit härifrån.
Det var verkligen en fin upplevelse att se alla träd, blommor och djur som hade sitt hem där.
Under den guidade turen lärde vi oss att det finns 100 olika mangosorter och att de odlade 10 sorter, varav vaniljmangon var en. Ja, som sagt man lär sig något varje dag!
Imorgon bär det av igen, norrut längst kusten och därmed nya äventyr.

Sov gott alla ni fina

Det har varit jul och helger här också och med dessa följer reor. Fast....det är nog rea året om här.

Nu ska jag inte tjata mer om att jag ogillar shopping som företeelse, men självklart är det bra om det är billiga priser på det jag vill ha.
Så jag går in lite var som, tittar och funderar.

Behöver jag en ny surfingbräda? Behöver jag ett nytt snorklingset ? Behöver jag en ny t-shirt med texten att jag är beachens bitch?
Behöver jag ha flip- flops med texten I love Miami?
Behöver jag ha ett jättestort Marguiritaglas?
Behöver jag ha en ny bil?
Behöver jag ha nya läppar?
Behöver jag ha nya bröst?
Behöver jag ha sömnpiller?
Behöver jag ha olycko- lyckopiller?
Behöver jag en ny man?

Även om allt ovannämnda finns på rea här, måste jag nog säga
Nej tack!

Ha en kärleksfull och kreativ dag allesammans!

Nu regnar och blåser det för fullt här i Florida och det känns faktiskt helt ok.

Det är ju så att när värmen legat på i fler dagar och himlen är svart känns det skönt när det befriande regnet kommer.
Eftersom jag blivit en klok dam smörjer jag trots detta in kroppen med solskyddsfaktor 50.

Ser även att växterna mår bra av regnet. Överallt är det knoppar som längtar att få slå ut, det märks att det har varit vinter här också eftersom många träd är avlövade

Vi ska snart ge oss i väg söderut på en liten utflykt jag och gossarna. Det känns skönt med en fixardag så att all teknik funkar nu när jag ska försöka ordna årets planering.

Tänker på er mina nära och kära hemma i Sverige
Kram

Igår åt vi en god hummer på en fiskrestaurang nere vid havet och det blir nog något gott från havet även i kväll.

Jag har börjat se ett mönster hos den amerikanska själen. Det är sweetheart, darling och mam som vi kvinnor blir tilltalade som av alla främmande. Rätt gulligt egentligen men lite ovant för mig som har en hög integritet.

En annan typisk amerikansk egenskap verkar vara kärleken till parader.
Efter Mardi Gras i New Orleans trodde jag vi sett färdigt på dessa men så var inte fallet!
Klockan 10 stängdes en av gatorna igen och kl11 kom paraden som var oerhört rörande.
Scouter, brandbilar och de unga patrioterna, alla rena och välartade, gåendes i takt eller rättare sagt försökte gå i takt till nationalsången.
Själv satt vi utanför Bills vänner, Lisa och Sörens hus och tittade på tåget när de gick förbi.

Det är helt klart så att resan nu kommit in i en fas då vi summerar det vi varit med om, förbereder oss för att röra oss söderut och så smått mot Daytona och racingen där.
Kommer på mig själv då och då med att känna det som om jag är med i en film.

Jag pladdrar på svengelska med människor jag träffar på stranden, i butiken och på restauranger. Eller också sitter jag tyst som på parkett på teatern och lyssnar med stora öron på berättelser om race i Tyskland, USA, Mantorp, Östersund, ja hela världen.
Lär mig om motorer som skjuter, bränsle som inte är OK och racerförare som varit bäst. Allt detta är en ny värld för mig.
I morgon väntar nya äventyr!

Jag har sagt det många gånger förr, man lär så länge man lever!

Godnatt

Tänk vad snabbt ett hotellrum kan bli "hemma".
Tog en lång strandpromenad för tredje dagen i följd ( börjar bli en trevlig vana, om än inte rutin ännu, det sägs att man behöver göra en sak 30 gånger för att det ska bli en rutin, vad vet jag?)
Hur som helst vandrade jag återigen ut på piren, satte mig ner en stund, drack en underbar grönsaksjuice och insöp det jag såg och hörde.

Pelikanerna, fiskarna, de pensionerade paren som vankade hand i hand och sandmaskinerna som åkte över dynerna för att ta bort alla spår efter gårdagens fotavtryck.
Jag älskar att betrakta omgivningen, i mitt huvud spelas hela livshistorien upp. Jag ser den ensamma mannen med nedböjt huvud som för länge sedan tappat lusten till livet. Tänker på den underbara texten av Barbro Hörberg "Gamla älskade barn, vad tänkte din mamma på när du blev till"

Ja så är det, vi har alla varit barn och jag är övertygad om att vi alla fortfarande är det, i hjärtat.

Strax ska jag och tre åldrade pojkar, som fortfarande leker med bilar, ge oss av för att vandra i en tropisk park med färgglada fjärilar

Tjohoppsan!

Solen skiner och klockan har passerat 16 eller 4 pm som det heter over here.

För första gången sedan resans start tillbringar vi dagen på olika håll, Bill till havs med ett gäng vänner och jag på upptäcksfärd i längs stranden.
Jag tror det var välbehövligt för oss båda, eftersom jag har behov av ensamhet och han får tillfälle att umgås med sina racingvänner.

Kilometer efter kilometer med sanddyner, tång och overkliga, knallblå maneter som sköljs upp med vågorna samt fåglar som liksom jag, vandrar längs vattenbrynet, med skillnaden att de söker mat och jag absorberar intryck.

Jag vandrade bort en bit, med piren som sikte för jag tyckte mig se pelikaner där, och mycket riktigt, där satt de!
Väntandes på att fiskarna skulle rata någon fångst eller kanske var de bara sällskapssjuka, vad vet jag.

När jag satt längst ut på piren kom en äldre man och frågade om han fick slå sig ner och eftersom möten är det bästa jag vet svarade jag, självklart!

Rod visade sig vara en 74 årig man med rötter från Irland, vilket han var väldigt stolt över. Han undrade varför jag var ensam ute och gick när jag hade en karl.
Mer än en gång sa han tufft ( med sin tandlösa mun) att jag skulle ringa till min man och säga till honom och hämta mig, för annars skulle en Irishman slänga mig över axeln och ta med mig hem:)
Vi hade ett fint och roligt samtal där det kom fram att han varit gift fyra gånger, hade sju barn och fortfarande sökte sin stora kärlek.
Då jag såg honom vagga bort mot sin bil, i rädsla att få böter, tänkte jag för mig själv, han hinner nog gifta sig en femte gång:)


För så är det, kärlek finns i allas våra liv så länge vi lever, har lust och välkomnar den!

I dag har vi haft lite hemlängtan båda två.

Alla upplevelser vi haft ( och har) tar en stund att smälta och nu när vi ska stanna en vecka till, kommer det även att finnas tid till att skriva ner vad vi varit med om och de personer vi träffat.

Funderar även på hur det skulle vara att bo här några månader under vintern, kanske med start efter jul, som vi gjort i år.
Jag har ju de senaste åren känt att jag vill bo utomlands på vintern, för att slippa kylan och mörkret så det här blir definitivt en test, men vad som slår mig är att om jag skulle välja USA, innebar det även en selektion av vänner som skulle ha råd att komma på besök och det skulle vara tråkigt.

För så är det , fler av mina vänner (av båda kön) arbetar konstnärligt och därmed med låg inkomst, och det är dyrt att resa hit. Men framförallt skulle jag sakna mina älskade barn.
Vi sitter rätt ofta och tittar på foton av våra nära, kära barn och barnbarn, ler och suckar djupt, av saknad.

Det innebär absolut inte att vi inte njuter i fulla drag utan mer som att det helt enkelt skulle vara kul att dela upplevelserna med dem.
Nej, jag tror att i så fall passa nog Italien eller Spanien bättre, idag kan man ju resa för knappt 1000 kronor t/r, med en restid på ett par timmar. Dessutom skulle det bara möjligt att komma på besök bara över helgen.

Även här känner jag starkt att delad glädje är dubbel glädje, för jag älskar att skämma bort mina nära och kära.

När jag bodde i en villa i Ursvik hade vi inrett ett gästrum som hette Maries rum och det ska vi fortsätta med för på vår kommande bondgård ska det alltid finnas minst ett rum ledigt för den som kommer på besök. Famnen ska alltid vara öppen, det är vi överens om både Bill och jag.
Ja, det ska vara möjligt att komma utan att behöva ringa och utan att behöva släpa med sig lakan.

Jag har några vänner som jag har den " tysta" överenskommelsen med.
När jag sover hos dem räcker det att komma i kläderna på kroppen och vice versa .
Ibland bär det iväg till Skåne och ibland till Öland, Stockholm, Solna, Paris, Härnösand, och på alla ställen känner jag en stor välkommen famn.
För så har vi blivit uppfostrade i Holmbergssläkten, att en öppen hand får allt, en sluten hand ingenting.

Så nu vet ni det, (som mina kära vänner redan vet) att ni är välkomna till oss närsomhelst och ni behöver varken ta med handdukar, lakan eller tandborste.

Välkommen om några månader!

Sov gott alla människobarn!

Det är konstigt hur snabbt man kommer in i en viss rytm.

Efter en månads liv som nomader ska vi nu sätta ned bopålarna för ett par veckor, någon månad och igår kändes det bara skönt.

Men i morse, då vi vaknade och solen sken, flög tanken snabbt förbi " Vad skönt om vi stannade en dag och bara tog det lugnt"
Sekunden efteråt flög en annan känsla, rastlöshetskänslan förbi, " Oj, ska vi stanna på en semesterort, hav, barer, nattklubbar osv, hur ska jag stå ut"

Nu är det inget nytt för mig, känslan av tristess eller rastlöshet som uppstår när jag ser solstolar uppradade utefter stranden, glassförsäljare och andra bettlare som säkert vandrar mil varje dag, fram och tillbaks för att få ihop till brödfödan.
Självklart njuter jag av att bada, läsa böcker, höra havets vågor slå mot stranden, jag har inga problem att koppla av.
Men att ligga timme ut och timme in, ibland på mage ibland på rygg, (likt en helstekt gris man vänder på för att få jämn grillyta) är ingenting för mig.

Tittar ner på min bleka lekamen och inser att det sistnämnda får ni ta med en nypa salt, jag är vit som snö och ska ta med mig en bok, gå ner till stranden och få lite färg.

Önskar er alla en glädjefull och kreativ dag!

Idag har vi tillbringat dagen i Boca Raton eftersom det är här Bill ska träffa upp sina vänner inför de kommande racertävlingarna som vi ska titta på.

Efter att ha rest runt på så många ställen och bott på säkert 30 olika hotel och motel var målet att hitta ett mysigt ställe för ett par veckor framåt.
Men det var inte det lättaste!

Staden är ett turistställe och väldigt likt Kanarieöarna med stora hotelkomplex och stora priser.
Området där Bills vänner bor i är som en liten oas med vattnet utanför dörren och väldigt fint, nästan svårt att förstå att det ligger i samma stad som hotellet vi till slut tog in på.
Men det är USA i ett nötskal, enorma kontraster och så har det varit överallt där vi bott, svart eller vitt, fattigt eller rikt.
Hur som helst har vi bokat två nätter vilket känns rätt skönt eftersom kläder måste tvättas och någon form av planering inför kommande månad ska göras.
Jag ska försöka komma i gång med det som ska ordnas inför alla nya projekt som väntar när jag kommer hem. Drömmen är att vi ska hitta något hyfsat billigt, men ändå mysigt ställe att bygga bo på i någon månad framåt.

Nu är det läggdags och ljudet från aircondition aggregatet brusar högt och ljudligt, jag hoppas att jag kan somna

Godnatt mina vänner

Nu har vi kommit fram till östra sidan i Florida efter att ha tillbringat två nätter på den västra. Det känns härligt att känna solen värma och få följa vårens framfarande, även om det mer känns som sommar här.

Besökte en fullständigt magisk lagun, belägen i ett naturreservat utanför Clearwater. Vattnet var smaragdgrönt och ljummet hela året och där levde Manatees eller sjökor som de också heter. Tyvärr såg vi inga kossor men däremot fiskar, en sköldpadda, ekorrar och fåglar. Det blev en fin upplevelse.

Efter besöket gav vi oss iväg med östkusten som mål. Självklart har det blivit fler stopp på såväl pantbanker, bilfirmor och fruktodlare som står vid vägen, guuuuud vilken frukt, vilka avokados!

Gemensamt för alla ställen är att personalen är väldigt trevlig och social, eller kanske rättare sagt serviceminded.
På minsta café låter det så här " Hej, mitt namn är Jenny och jag är er servitris idag, så säg bara till om det är något ni vill"
Och vi säger till.....eller mest Bill:) även om det blivit betydligt mindre irritation då de aldrig verkar ha hört talas om vad en espresso är.
För så är det verkligen, att på landsbygden har de har ingen aning, och kaffe kommer alltid vara det tunna jungfrujunket som serveras i frigolitkoppar.

Varken jag eller Bill är några ess när det gäller engelska så vi får många goda skratt under resans gång.
Själv har jag läst på skyltarna och fascinerats av att det finns så många cementfabriker lite här och där, tills vi en dag såg en cemetery med massor av blommor och insåg att det var en begravningsplats ( tack för Google)

Men roligast var nog när jag hörde Bill upprört utbrista från rummet, då jag var på toaletten. "Det är inte klokt egentligen, hur det är här i USA! Det är så vanligt med avlyssningsapparater som buggar människor att de har firmor som tar bort dem!!!! Kolla på reklamen, "If you got problems with bugs, call the Bugman"
När jag förklarade att det handlade om insekter, kackerlackor och andra bugs fick vi oss ett gott skratt, ja vi skrattar varje gång då vi hör reklamen.

Bill tycker bara det är kul att jag berättar det här och delar gärna detta med er, för som det heter, ett gott skratt förlänger livet och fortsätter det så här kommer vi bli väldigt gamla:)

Gårdagen avslutades med en underbar solnedgång och ett stillsamt konstaterande om att en sån här resa gör man bara en gång....

Godnatt alla människobarn

Vaknade upp utsövd trots nattens hårda vindar.
Eftersom ingen kunde veta hur hårt vindarna skulle blåsa över denna smala, ö (jämför Öland-Sverige, fast närmare) var det bara att vänta in stormen.
Personalen berättade att de hade en evakueringsplan som de troligtvis aldrig skulle behöva använda. Hotellet som ni ser på bilden är ju av betong och jättestort, så det blåser nog inte bort i första taget:)

Hur som helst vaknade vi till en blå himmel, en frisk doft från havet och en ny dag där det enda vi visste var att vi följer kusten.
Som jag nämnt förut blir resan full av överraskningar då vi låter slumpen föra oss vidare.

Jag har under resans gång fått uppleva så mycket saker och sett så många platser jag velat att nu är det färdigplanerat. Jo, jag vill till Key West och andas in historiska vindar, se ett par race i Daytona och besöka trädgårdar, men annars får det bli slumpen som avgör, det brukar bli roligast så.
Som man ser det kan resan delas in i tre delar,

1. Planerade upplevelser, dvs se och göra sånt som vi drömt om att göra, saker och ställen vi sett på tv, och som väckt nyfikenhet. Ni vet, lite som listorna"100 saker att se innan man dör"
Givetvis individuellt och en smaksak, men ändå lite kul.

2. Inspiration och absorbering av människor, miljöer, konst, mat, musik och natur. Själslig påfyllning helt enkelt.

3. Kick off och planering inför 2013.
Det är stora planer och händelser som kommer infalla under det kommande året, både på det yrkesmässiga och privata planet.

Livet är verkligen en chokladask som Forest Gump sa!
( lite komiskt är det dock att Bill är den första jag träffat som älskar körsbär i likör, ni vet dom som alltid blir över)

Önskar er alla en kärleksfull och kreativ dag!

Godnatt