đŒđđŒ
Stolt, glad och hedrad att fĂ„ uppleva hur mĂ„nadens kultur cafĂ©, förlagt pĂ„ en helgdag, gav glĂ€dje och fĂ€rg en novemberdag som denna. Ett bevis pĂ„ att om mĂ€nniskor fĂ„r förtroende att visa sina inneliggande resurser, kan vad som helst hĂ€nda och magi skapas! Jag ser det Ă€ven som att den högsta vinsten med att utbilda och medvetengöra personal, verksamhetsansvariga och politiker om kulturen och utevistelsens betydelse för vĂ„r hĂ€lsa och vĂ€lbefinnande, Ă€r nĂ€r ögonen hos de som tittar börjar gnistra. Att allt det goda som bjöds för att Ă€ven kroppen skulle fĂ„ sitt smakade gudomligt gott, gav evenemanget 10 poĂ€ngđș
Ett fint besök hos vĂ€nnen Lena och hennes fina julutstĂ€llningpĂ„ Galleri Derning blev en fin avslutning pĂ„ dagenđș
Tacksamđ
FredagskvĂ€ll med musikquiz pĂ„ Asplund med bĂ€sta kollegorđŒđżđŒ
đż
âïž
đżKorvminnen
Han sitter dÀrinne med ansiktet vÀnt mot tv-apparaten, liksom drömmande. NÀr jag knackar pÄ rutan mÀrks ingen som helst reaktion. Knack, knack, knack, jag knackar igen och nu vrider han pÄ huvudet, fÄr syn pÄ mig och reser sig upp.
Med lÄngsamma, hasande steg kommer han mot mig och jag lÀgger mÀrke till att han ser trött och ledsen ut.
NÀr han drar den delade fönsterluckan Ät sidan hör jag hur mÀnniskor skriker och grÄter frÄn tv-apparaten, det lÄter som ett nyhetsreportage frÄn ett krigshÀrjat land.
" Vad vill du ha?"frÄgar han med robotliknande röst pÄ bruten svenska." En tunnbrödsrulle, tack" svarar jag, med nÀst intill lika entonig röst som honom.
Han stÀller sig vid stekbordet och jag tycker mig höra en djup suck och jag betraktar hans profil i smyg. Den Àr vacker, med rena drag likt en grekisk Gud.
Helt plötsligt ökar volymen pÄ mÀnniskornas förtvivlade röster och han sneglar bort mot hörnet dÀr tvn stÄr. Jag ska precis sÀga till honom att det Àr ok att gÄ titta, att jag kan vÀnta pÄ maten en stund, men istÀllet frÄgar han, fortfarande vÀnd mot
stekbordet, "Allt pÄ?"
"Ja, allt pÄ" svarar jag och hjÀrnan kan inte lÄta bli att skena ivÀg.
Allt pÄ innebÀr sÀkert sallad, ketchup, senap (extra stark naturligtvis ropar jag genom rutan) rÀksallad och grillkrydda, men kan ju faktiskt innebÀra verkligen ALLT.
Bostongurka, kabanosser, disktrasor, hushÄllspapper, gamla strumpor, avklippt hÄr och hans sÀd.
Nej, nej, nej!!!!! SkÀrp dig Ulla, lÄt inte hjÀrnan löpa amok utan fokusera, kontrollera, styr in hjÀrnan pÄ " normala spÄr" igen.
Jag kommer pÄ mig att att skÀmmas för att jag drar in den oskyldiga mannen i min hjÀrnas tornado av vilda associationer, böjer mig fram och sÀger uppmuntrande "Det ska verkligen bli gott!!!"
Den positiva framtoningen i mitt enkla konstaterande klingar lite skevt (det Àr ju inte en Nobelmiddag jag vÀntar pÄ) sÄ nÀr mannen med uttryckslös min sÀger " Det fÄr vi hoppas pÄ" skÀms jag lite över min entusiasm.
Han rullar in tunnbrödsrullen i foliepapper och jag fantiserar om hur obehagligt det skulle vara om jag efter att ha Àtit upp rullen, skulle rulla ihop folien till en boll och stoppa in i munnen, som en efterrÀtt liksom. Usch, det skulle sÀkert ila i
tandhalsarna redan efter första tuggan!
Jag tar emot silverpaketet, ser hur mannen gÄr tillbaks till sin stol och fortsÀtter att titta pÄ tv.
SjÀlv sÀtter jag mig i bilen och lÄter maten tysta mun.
© ulla friberg ullafriberg.blogg.se
Julbord LĂ„ngbro vĂ€rdshusâ„ïž
HĂ€xorna frĂ„n Eastwick đ Fredag
â„ïž
Ănskar att alla kyrkor öppnade sina dörrar för de som behöver, Ă€r stolt och glad att ha Klara församling i födelseattesten och Ă€ven ha döpts dĂ€r â„ïž Mina förĂ€ldrar valde att döpa mig in i Kristna kyrkan eftersom det var "tradition", men efterĂ„t
pratade vi mÄnga gÄnger om det sjÀlvklara valet att i vuxen Älder fÄ vÀlja religion. Tycker alla kyrkor, moskeer, synagogor och andra "heliga" rum ska öppna sina dörrar för hemlösa, precis som det skrivs i de texter som tillhör varje religion.
Behandla andra som du sjĂ€lv vill bli behandladâ„ïž
đđđ
Att vara egen företagare innebĂ€r att vardag och helg flyter ihop. Extra trevligt att besöka hallarna idagđRoffe och jag förenar nytta med nöje
đż
Varde ljus och det vart ljusđđđInvigning av Stockholms ljussĂ€ttning i den mörka Ă„rstiden med nĂ„gra av mina bĂ€staâ„ïž-an Stockholm i mitt â„ïž
Kongress i kulturens teckenđż
â„ïž
Fars dag Ă€r för mig en viktig dag, dĂ€rför ju Ă€ldre jag blir kĂ€nner jag alltmer tacksamhet för att just du pappa Uno, var min far â„ïžPĂ„ kortet av mig, som du tog frĂ„n lĂ€genheten pĂ„ Kungsgatan med utsikt över Oxtorgsgatan och ett Klara som till stor del
rivits, omfamnar jag vÀrlden. 3-4 Är och med livet framför mig traskade jag omkring bland trapporna i byggkratrarna och hoppade hage pÄ de svartvita plattorna mellan Hötorgshusen pÄ min vÀg mot Klara kyrka och lekskolan dÀr. Visst kan jag idag fundera
över hur mamma och pappa, vĂ„gade slĂ€ppa mig sĂ„ fri, men de arbetade hĂ„rt och framförallt tror jag de kĂ€nde tillit, att jag klarade mig.â„ïž SjĂ€lvklart Ă€r jag en blandning av de bĂ„da mamma och pappa, men som yngst av fyra döttrar ( det var Erik
jag skulle heta) lÀrde jag mig mecka med mopeder, rensa oljefilter i pannrum och viktigast av allt vara sjÀlvstÀndig, klara mig i alla vÀder. Eftersom pappa inte haft nÄgon far i sitt liv, hade han alltid fÄtt ta hand om sig sjÀlv och gjorde dÀrför
allt för att jag och mina systrar skulle vara förberedd för livet. Mamma fanns med som ett enda stort â„ïžMen ett Ă€ngsligt sĂ„dant, vilket Ă€r en annan historia.
Pappas historia Àr liksom mÄnga andras fÀder en stark berÀttelse om den ofattbara fattigdom som till stor del prÀglade StockholmpÄ 30 och 40 talet. Men nÀr jag pÄ fotona ser den unge mannen, den kÀrleksfulla Àkta mannen och den leende, trygga pappan och
morfar som till varje pris ville ge oss barn det han aldrig sjĂ€lv fick kĂ€nner jag en sĂ„n tacksamhet. NĂ€sta Ă„r fyller jag 61 och Ă€r dĂ„ lika gammal som pappa nĂ€r han dogâ„ïž
Tack pappa för att du gett mig grunden till att vĂ„ga följa mitt hjĂ€rta, modet att gĂ„ min egen vĂ€g och kĂ€nslan att vara betydelsefull, vĂ€rdefull och Ă€lskad, vad som Ă€n hĂ€nderâ„ïžOch tack mamma i himlen för att du lĂ€t mig vara som jag var och Ă€r â„ïž
đż
GÄrdagens middagfick Tore Wretman att le i himlen. Flamberad file med pepparsÄs och gott innan och efter. Det gods samtalet var som alltid nÀr vi Södralatinbrudar trÀffas, i fokus.( Du saknades Ann Bouvin )men var med i hjÀrtat)
TĂ€nk att vi kĂ€nt varandra i 44 Ă„r! Tiden gĂ„r fortđż
PĂ„ vĂ€g till busshĂ„llplatsen invigde vi den nya bron som sĂ„g ut som Vintergatan i mörkretâ€ïžEn fin kvĂ€ll
đż
De nitiska vakterna lÄter bilen rulla in pÄ kyrkogÄrden som om vi vore VIP gÀster. Jag förstÄr verkligen att de mÄste vara hÄrda en dag som denna dÄ tusentals och Äter tusentals mÀnniskor besöker sina Àlskade slÀkt och vÀnners sista viloplats. StÀmningen
kÀnns vÀrdig pÄ alla sÀtt och jag kÀnner starkt den kollektiva sorgen som vi alla delar, men ocksÄ tacksamheten att fÄtt haft vÄra kÀra i livet och att sjÀlva fÄ vara kvar en stund till. Min Àlskade syster kÀmpar med tunga steg uppför den branta backen,
hÀngandes pÄ sin rollator och "tack vare" sin svÄrighet att gÄ, har vi likt fÀrdtjÀnst fÄtt Äka Ànda fram till gÄngen som leder upp till minneslunden. HalvvÀgs upp sÀtter hon sig pÄ bÀnken för att vila och fattar mina hÀnder" Ulla, min
Àlskade lillasyster, jag orkar inte gÄ Ànda upp, jag stannar hÀr" Med vetskapen om att hon Àr trygg med Roffe som sÀllskap bestiger jag krönet pÄ sorgens berg dÀr ljusen tÀvlar i antal med stjÀrnorna. Vid tallarna tÀnder jag ljus för alla mina kÀra
och Lena fĂ„r ett eget turkost ljus. PĂ„ vĂ€gen tillbaks betraktar jag alla dessa mĂ€nniskor som likasom mig förlorat mĂ„nga av de man Ă€lskat och nĂ€r vĂ„ra blickar möts Ă€r det i samförstĂ„nd, vi vet hur det kĂ€nns â€ïž TĂ€nker att alla vi som samlats hĂ€r ocksĂ„ kommer
att tillhöra de som Àndrat tempus frÄn att leva till att ha levt. Kanske inte idag eller i morgon, men nÄgon gÄng. NÀr vi slÀpper av Inger hemma sÄ kramar hon mig och sÀger " Nu lillasyster Àr det bara vi kvar" Ja, visst Àr kÀnslan
av att vara Ă€ldst i slĂ€kten konstig men sĂ„ Ă€r det och jag Ă€r tacksam att fĂ„ vara med ett tag tillâ„ïž
đż
Till mina Ă€lskade slĂ€ktingar, vĂ€nner och djur som jag har haft förmĂ„nen att delat mitt liv med kroppsligen, nu bara sjĂ€lsligen â„ïžTackâ€ïž Jag har varit med om dig
Jag kan aldrig förlora dig.
Jacques Werup
