Det är konstigt hur snabbt man kommer in i en viss rytm.

Efter en månads liv som nomader ska vi nu sätta ned bopålarna för ett par veckor, någon månad och igår kändes det bara skönt.

Men i morse, då vi vaknade och solen sken, flög tanken snabbt förbi " Vad skönt om vi stannade en dag och bara tog det lugnt"
Sekunden efteråt flög en annan känsla, rastlöshetskänslan förbi, " Oj, ska vi stanna på en semesterort, hav, barer, nattklubbar osv, hur ska jag stå ut"

Nu är det inget nytt för mig, känslan av tristess eller rastlöshet som uppstår när jag ser solstolar uppradade utefter stranden, glassförsäljare och andra bettlare som säkert vandrar mil varje dag, fram och tillbaks för att få ihop till brödfödan.
Självklart njuter jag av att bada, läsa böcker, höra havets vågor slå mot stranden, jag har inga problem att koppla av.
Men att ligga timme ut och timme in, ibland på mage ibland på rygg, (likt en helstekt gris man vänder på för att få jämn grillyta) är ingenting för mig.

Tittar ner på min bleka lekamen och inser att det sistnämnda får ni ta med en nypa salt, jag är vit som snö och ska ta med mig en bok, gå ner till stranden och få lite färg.

Önskar er alla en glädjefull och kreativ dag!