Hemkommen från Stadsvandring i barndomens Klarakvarter. Den duktiga och pålästa guiden berättade ur kungars, arkitekter och politikers perspektiv och jag tillfrågades att fylla på ur minnenas register som böna och maskrosbarn, född rakt in i Stockholms kärna.

Kanske var det en tillfällighet att jag för ett par veckor sedan, mitt på dagen gick in i Klara kyrka och hamnade i en varm musikalisk famn med andra som liksom oss alla är en smula kantstötta. 

Minnena går in i varandra när jag sedan hittar ett foto från kyrkans lekskola i Klaragården där en av "fröknarna" var färgad, säkert ovanligt i 60 talets början men som kanske förklara varför jag aldrig höjt ett ögonbryn över människors olika nyans på hudkostymen. Inget konstigt med det liksom.

Besöket på stadsmuseum och fotoutställningen av Lars Epstein för en vecka sedan, tillsammans med yngste sonen ( numer den 6 generationens Stockholmare) väckte också minnen från ett city som med dess kratrar såg ut som en bomb slagit ner.

Under vandringen längs Gamla Brogatan och Klara porra Kyrkogata ( ja, gatan var förr full med olika sexshopar och skyltar där det bjöds in på liveshow) nästan såg jag mammas bästa vän, tant Gun, med bara den pondus som en 190 cm lång portvaktskärring kan ha, lyfta ut några fyllgubbar i kragarna med hotet eller löftet "ett ord till och skjortan är tom!"

Så många minnen väcks till liv och när jag vandrar kan jag blunda, för fötterna minns också. 

Tyvärr har Klaragården stängt dörrarna för alla de kvinnor som hade sin fristad där och om paternosterhissen fortfarande snurrar runt, runt i postgirots gamla lokaler har jag ingen aning.

Det enda jag vet är att dagens vandring blev ett Klaraminne, det också ☀️