Vardagsglädje
Vintern har sina fördelar, vem blir inte glad att mötas av ett leende när man ska skrapa rutan:)
Måndagsmorgon
Ny vecka med allt vad det innebär! Efter en helg där kroppen invaderats av baskelusker, ser jag fram mot att de snart ger sig av från slagfältet, dvs min kropp.
Det finns väl inget tillstånd som får oss att känna ynklighet som när man är sjuk? Rörelserna och hjärnan är långsamma och det är bara att acceptera rösten inom en som säger att, nu tar du det lugnt!
Att lyssna på sin kropp är något som i olika perioder är svårare än annars, det kan handla om perioder av mycket arbete men även när andras behov måste gå före, ja, jag skriver måste.
Åtskilliga gånger har jag (liksom mångasmåbarnsföräldrar) trots feber på närmare 40 grader, tvingat mig upp för att byta blöjor, göra mat eller finnas till tröst. Det är liksom inget att snacka om, man bara snäser åt ynk-Ulla att nu får du lugna ner dig, du får vänta på din tur! För så är det, den nedärvda driften att sörja för sina avkommors överlevnad är så djupt rotad och ska så vara.
Och nej, det handlar inte om martyrskap eller att samla poäng som man senare kan använda i utpressningssyfte " tänk på allt jag gjort för dig!!!!" utan om att lyssna på sin inre, friska röst. För det är friskt att värna om sina barn, nära och kära. Mår inte de jag älskar bra, mår inte jag bra, så enkelt är det utan att blanda ihop det med självkänsla, medberoende eller analysende bortförklaringar.
Jo då, jag känner väl till den symboliska liknelsen vid att man ska sätta på sig andningsmasken först, innan man hjälper sina barn med sin, ni vet som på flygplanen och det är ju självklart.
Men lika självklart är det att se skillnaden på prioritet, vad är viktigast just nu utifrån ett kärleksfullt, empatiskt perspektiv, självklart i kombination med vad som är realistiskt.
Därför dividerar jag fram och tillbaks nu på morgonkulan, tar alvedon och en kopp te, läser igenom material och förbereder mig för dagens möten om en framtid som ser ljus ut, från såväl förkylning, våren och kreativa uppdrag som ligger framför mig.
Önskar er alla en fin dag
De tre vise männen?
Nu vänder det
Temperaturen stiger och jag ser hur snön så sakteliga smälter bort från grenarna på eken utanför fönstret.
Snön är förgänglig, vintern och livet likaså men ändå rätt fint när det pågår. Hur nästa årstid ser ut får vi se, men en sak är säker, det kommer en vår....
Välkomnar den med öppna armar, liksom jag öppnar famnen för resten av mitt liv
Med tidning och kaffe blir allt bra
Jag vaknade tidigt och med kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra, kröp jag ner i sängen.
Efter några år då jag av olika skäl inte haft morgontidningen tog jag för någon månad sedan beslutet att återigen skaffa en prenumeration och vad jag njuter!
Känslan av lycka, då jag först sorterar de olika delarna är den samma som när jag skulle öppna födelsedagspaketen som liten, eller stor. Huvuddelen, kultur, Stockholm, bilaga med intressant innehåll och sist och minst sporten.
Det blir som en ritual, nej nu skrev jag fel, jag skapar en ritual där kaffet står på stolen vid sängen och jag ser till att precis som man rastat en hund, vara nykissad och så kryper jag ner i sängen.
Kuddarna är lagom upp-puffade och likt den tecknade ormen i Disneys Robin Hood inslag på julafton, lutar jag mig bakåt och lägger mig till rätta.
Koncentrationen är stor men efter ett tag, trycker jag ner knappen på radion och sätter på ring så spelar vi. För mig fungerar det programmet som en terapisession, en trygg företeelse i det kaos som livet ibland är.
Ring så spelar vi med likadant innehåll som det alltid varit, människor från hela Sverige, alla med sin egen historia ringer in och är alltid lika glada att komma fram, även om de inte svarat rätt på frågan.
När huvuddelen är färdig fortsätter jag till kulturdelen och sedan stockholmsdelen, för att avsluta med sporten som jag ser som vermoten i en dry Martini, behöver bara svinga med tidningen några sekunder så är den färdigläst.
Nu är jag redo att stiga upp, duscha och möta en ny lördag som även den är som ett tidningsblad, om än oläst.
Önskar alla människor en kärleksfull dag
Godnatt så småningom
Kvällspressen
Förstå mig, jag har inte tid för saker som inte har någon själ, skulle jag enkelt kunna översätta meningen. Men det låter på något sätt inte lika vackert som det engelska originalet.
Samtidigt är det väldigt lätt att förstå innebörden om man ser motsatsen, själslös, en levande död. En slags zombie som vandrar med oseende ögon, fysiskt död, men med själen kvar på den här sidan livet, inte fått ro.
Ibland har jag träffat människor som nästintill känns så, själslösa. Ingenting kan riktigt rucka omkull dem och det handlar inte om styrka, att stå med båda fötterna på jorden, nej snarare om någon slags absolut avsaknad av just själ, ingenting biter på dem.
Inte gråt, inte ilska, inte lock och pock eller löften om att gräset är grönare på andra sidan, ingenting. Till slut blir man som matadoren i tjuren Ferdinand som visas på julafton. I hopp om att få någon form av känsloyttring, någon form av reaktion, sliter man till slut sönder skjortan, visar det blottade bröstet och bönar " gör någonting, varsomhelst!" Ja ni vet hur det slutar....
Är detta människor som vi trivs med, som får oss att känna oss levande? Nej knappast, Den tid det tar att försöka förändra sig för att väcka en död själ till liv är fullständigt bortkastad, finns det inte tid till. Det är dessutom dömt att misslyckas eftersom det som är dött inte kan väckas till liv.
Då är det bättre att stanna upp och vara med, uppleva med de som lever, som ser även med stängda ögon eftersom fantasin visar dem allt som bara en levande kan se, även om det är osynligt.
Bättre att vara med dem som har själ och det har man tid för.
Jag sneglar ut genom fönstret och ser ovanligt många adventsstjärnor hänga i fönstren på andra sidan gatan. Och jag förstår dem, det är vackert och skapar en varm ljuskälla i den mörka januarikvällen. Tänd ett ljus och låt det brinna, godnatt gott folk
Så sant som det är sagt
Det kommer en sommar, var så säker!
Sov gott
Sorterar bilder och har så ofantligt många på miljöer jag byggt upp för ett event eller fest av något slag. I dag handlar det om att dokumentera och visa alla vad man gör. Som egen företagare förstår jag vitsen, eftersom det delvis handlar om att "sälja " in sig, men jag har aldrig riktigt varit med på noterna, inte sett det som högsta prioritet. Men nu när jag går igenom 14500 foton blir jag faktist stolt, fasen vad mycket jag gjort i mina dagar. Fotona här visar förvandlingen från tråkig aula till en mer spännande miljö i samband med en klassisk afton. Det behövs inte mycket för att ge en tråkig aula lite trivsel och mystik!
Nu ska jag lyssna på Stan Getz och dricka upp mitt te. Sov gott
Vinterresorna
Jag har under många år rest iväg från Sverige när det varit som kallast. Oftast har det handlat om två eller tre veckor i samband med barnens jullov, eftersom det inte varit helt lätt för dem att ta ledigt under terminen. Thailand, Dominikanska republiken, Brasilien är några av de ställen vi åkt till, ja Thailand blev för oss som så många andra, ett favoritresemål under många år i följd.
Men två av resorna har varit betydligt mer omfattande. Vintern 2012-2013 reste jag kust till kust i USA och var borta exakt 90 dagar, längsta tillåtna gräns och vid den här tiden förra året,befann jag mig på jorden runt resan som skulle vara i fyra månader.
Därför känns det lite konstigt att kliva utanför dörren och mötas av en räjel kyla som får snoret i näsborrarna att frysa till.
-20 grader är väl kanske heller inte en temperatur som vi är vana vid, med vissa undantag. Vintern 2010 och 2011 var också riktiga vargavintrar och hur det var att bo i en friggebod utan vatten och toalett är en alldeles egen historia. Men när ett beslut är taget av fri vilja skulle det kännas förmätet att klaga.
Hur som helst känns det ovanligt att uppleva vintern på nära håll och jag måste säga att det är helt ok. Jag trodde faktist att jag inte skulle tillbringa några fler vintrar utan avbrott för resa, men i år blir det så och faktist ser jag det på ett positivt sätt.
Det är väldigt vackert att se de snötyngda grenarna utanför fönstret och ljuset som reflekteras i den vita snön är fantastiskt.
Jag tycker om att promenera och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder vet vi ju sedan länge. Så iklädd min isländska fårskinnsjacka, termobyxor och de varma ,men ack så klumpiga curlingkängorna blir promenaden njutbar, trots kylan.
Det är något visst med årstidsskiftningarna och vem blir inte glad av solskensvisan på tv, den som funnits i alla tider. Ni vet den som visar när solen går upp och ner och tydligt visar hur dagarna blir längre och längre. I morgon ska det bli lite mildare, mellan -10, 15 grader så då kanske det blir en promenad eller kanske inte, för det känns helt ok att stanna inne också. Nu ska jag ta en kopp te, titta i frökataloger och drömma mig bort mot varmare tider. Godnatt
Tulpantankar
Idag har vi planerat det kommande året på torsdagens trädgårdscafe. I ärlighetens namn kändes det lite konstigt att prata om frösådd, pollinering och röda tomater när termometern visade 15 minusgrader och snön yrde utanför fönstret. Till tonerna av Stan Getz och Buica ( inte samtidigt) bläddrades det i frökataloger och trädgårdstidningar fyllda med fantastiska bilder på längtans blommor. Pioner, luktärt, salvia, lavendel, timjan, riddarsporre....ja, listan kan göras lång över de växter som förhoppningsvis överlever årets stränga vinter.
Samtidigt njöt jag över den snötäckta marken och isen som på allvar börjat lägga sig på mälarens vatten, säga vad man vill men visst är vintern vacker med sitt ljus och vetskapen om att det vänt, att dagarna blir längre ger glädje.
I morgon är det tulpanens dag och därmed en försmak av vad komma skall, våren!
Godnatt alla människobarn
Tidens spår
Har funderat över vad orsaken är när människor vill visa upp ett foto på sig själv, föreställande så som man såg ut för fler år sedan. Vad vitsen är liksom?
Nu menar jag inte foton kopplade direkt till minnen, det är ju självklart. Nej, jag tänker på Facebook, dejtingsidor och presentationsblad.
Nog måste det bli lite konstigt om två personer som skapat en bild av varandra vid nätdejting, inte ens känner igen varandra då de möts? Den leende slanka kvinnan på fotot , kommer tandlös framrultandes med rullator till restaurangen där mötet ska äga rum och försöker hitta mannen med stort M.
Ögonen spejar över lokalen, men ingenstans ser hon den muskulösa, solbrända mannen med en kalufs hon så många gånger rufsat om i drömmarna. Den enda hon ser som har en ros i knapphålet, är en tunnhårig, äldre man vars kavaj ser ut att vara tre nummer för stor och som på så många sätt påminner henne om sin farfar.
Jag har själv vänner som har foton på ex FB där det knappt går att känna igen dem IRL som det heter. I riktiga livet.
Eller de som i sin beskrivning fortfarande står som anställda på ett företag eller viss tjänst, trots att de gått i pension från arbetsplatsen.
Skäms de, eller beror allt på teknisk okunskap "jag vet inte hur man ändrar i inställningarna"....
Oavsett vad orsaken är så blir det onekligen lite konstigt eftersom livet innebär förändring. Innebär att vi för varje dag kommer en dag närmare döden, eller slår in en spik till i kistan, som man också kan säga.
Kanske är det just därför jag tycker det vi ska vara stolta över att vi åldras, motsatsen skulle vara bra mycket tristare. Dessutom är det fantastiskt vackert att se hur dagar som gått lämnar spår i form av rynkor och andra tecken. Att vi levt lämnar spår som vi inte vill vara utan
Godnatt
2016 nytt år nytt foto
Karma
Tänk på våra små bevingade systrar och bröder
Dagens halo
Vertikalpelare eller ljuspelare kan oftast iakttas vid låg dimma och är, som namnet avslöjar, en vertikal pelare av ljus över och under ljuskällan. Fenomenet uppstår genom att ljuset reflekteras av plana sexkantiga iskristaller och kan därför bara ses när solen eller månen står lågt. Olika halofenomen kan ses som ett direkt bevis på att vattenångan i dimmolnet är frusen.
Tankar i natten
Älska mig som mest då jag minst förtjänar det, det är då jag mest behöver det är ord som följt mig i livet. Svåra att följa men livsavgörande ibland för kärlek och vänskap går hand i hand och det är ett tema jag ofta återkommer till.
Så därför, min vän och du vet vem du är. Jag lämnar aldrig din sida, jag finns för dig, bär dig då du har det svårt för jag vet att när jag inte orkar, bär du mig. Jag överger dig inte.
Utan att lägga alltför stor betydelse på den religiösa delen, tycker jag texten nedantill är så vacker. Den visar vad riktig kärlek/ vänskap innebär.
"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."
Författaren okänd
Tack
Det skiljer 40 år mellan bilderna och tiden har mejslat fram två medelålders kvinnor som trots geografiskt avstånd, alltid haft varandra i hjärtat. Vänskap är kärlek är vänskap
Livet är en gåva, vänskap är en gåva, kärlek är en gåva
Det är en gåva att kunna ge och ta emot
Söndagskväll
Utanför fönstret yr snön och vem vet, kanske det blir en riktig vinter? I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag ( liksom många andra jag känner) inte längre ser vintern som ett vidare nöje, men samtidigt inser att kontrasten till hösten och våren blir större. Är det riktigt jäkla kallt och mörkt så blir längtan större efter ljuset och värmen.
Igår träffade jag gamla vänner, eller rättare sagt vänner jag känt länge, så den svenska grammatiken blir i ovanstående mening lite fel.
Gammal och gammal......ja, när blir man gammal egentligen och hur många år ska en människa funnits i sitt liv för att betraktas som en gammal vän, 10, 20, 30 eller 40 år?
Nu var det vänner från gymnasietiden på Södra Latin och eftersom det var en estetisk linje, ja den enda i Stockholm eller rent av Sverige på den tiden, kom eleverna lite varstans i från.
Upplands Väsby, Norrmalm, Södermalm, Saltsjöbaden, Möja, Norrköping, Djurgården, var några av orterna. Gemensamt var dock att vi alla brann för kultur i olika former.
Jag och Lotta hade valt inriktning teater, Barbro och Ann konst och Kajsa musik, utöver det fanns fotografi och dans. Om jag inte minns fel var vi den andra kullen som gick den estetiska linjen på Södra latin och kände oss utvalda, kreativa och nyfikna på världen. Oavsett var man stod politiskt fanns ett stort samhällsengagemang och mellan de olika grupperna som bildades på skolan diskuterades det högljutt. Socialister, feminister, syndikalister och en och annan från MUF försökte överrösta varandra i den runda aulan på fredagsmorgnarna. Det fanns en glöd och en livskraft som kombinerades med att livet skulle levas och alla var själva ansvariga för sitt eget liv, lika självklart som att orden solidaritet, gemenskap och skapande var roligare om det delades. Delad glädje, dubbel glädje ni vet.
Så igår, i snömodden satt vi där på den engelska puben bara ett stenkast från skolan och pratade om livet, då och nu och i hjärtat tändes en varm låga. Lite som om jag stoppat in en gaspolett i maskinen ovanför spisen som fanns hemma på Observatoriegatan.
En varm låga som brann för vänskap, minnen men också för oss medelålders kvinnor som alla, var och en på på sitt sätt fortsatt att skapa, av lust, glädje eller ren drift. DET pratade vi mycket om!
När jag sen vandrade hem i natten, var jag tvungen att vända mig om och betrakta fotavtrycken i snön, visst hade de smält lite extra av värmen....
