Först ett fruktbart och gott möte på Thielska galleriet, med vårt alldeles eget Absolut Glädjegäng som består av mig, Ulrica, Bino och Annika. Efter några år där var och en haft fullt upp på sitt håll, börjar det bli dags för att ta tag i glädjen på riktigt.

Efter att både kropp och själ fått en ordentlig dos av dels Monika Ahlbergs goda mat och våra hjärnors fria galopp, kände vi att framtiden både serljus och rolig ut.

Med spring i benen rusade jag från den vackra djurgårdsön, Strandvägen fram och runt kröken mot Skeppsholmen.

För första gången i mitt liv skulle jag på konsert i Eric Ericssonhallen och eftersom det var omnumrerade biljetter, gällde det att komma i tid. Med andan i halsen satte jag och min vän oss ner längst bak i salen och i takt med att musiken började kände jag starkt att pulsen normaliserades.

Vilken musik! Kören sjöng så otroligt vackert till Benny Anderssons finstämda pianospel och när de kom till tolkningarna av Kristina Lugns texter, tonsatta av Benny blev jag alldeles tårögd.

På frågan om vad kulturen spelar för roll svarade Benny " Utan den överlever människan inte" och jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Dagen avslutades med en god middag på en av favoritkrogarna och nu när jag ligger i sängen, känner jag djup tacksamhet över dagen , livet och kulturen.

Säger som Arja Sajonma, Jag vill tacka livet!

Godnatt alla människobarn, i morgon är det måndag igen!

Riktiga relationer, vänskap eller/och kärlek, bygger på ömsesidig respekt, jag lyssnar på dig och du lyssnar på mig.

Oftast är balansen i en god relation 50/50 men ibland kanske det är 30/70 och i kriser 0/100, men  det är ok, livet är höga berg och djupa dalar. Kanske en separation, sjukdom, trassel med barnen eller på tok för mycket på jobbet, gör att du känner orden pressa på som passagerarna på Tokyos tunnelbana och bara måste prata, prata. Varje samtal handlar om dig och dina problem, samma ältande varje gång och din vän lyssnar, gång på gång. Det är som det bara finns en utgående kanal och egentligen märker du inte ens om personen i andra änden är kvar, blablabla.

Naturligtvis finns det andra saker som spelar roll som ex personlighet, du är en lyssnare snarare än talare men vänskapen är lika stark just på grund av de olikheterna.

Problemet blir om du inte är medveten om vad som händer, inte har det man kan likna vid sjukdomsinsikt och är så egoistisk att du inte reflekterar över det, eller än värre, inte ens är intresserad av någon annan än dig själv. Tänker på historien om tandläkaren:

"Patienten frågar ängsligt, gör det mycket ont att dra ut tanden? Och tandläkaren svarar, nej det är ingen fara, jag blir bara lite trött i armen"

Jag, jag, jag, mitt, mitt, mitt, och som sagt, så är det för oss alla i livet någon gång.

Det tar tid att sörja och ältandet har enligt expertis en mening för att så småningom, kunna gå vidare, koppla på både in och outknappen och återfå 50/50balansen.

Men vad händer om inknappen alltid kommer att vara avstängd, om relationen till andra alltid kommer vara 0/100? Till en början kommer vännerna lyssna, finnas där dygnet om och försöka ge kraft, men om det inte finns minsta uns till självinsikt, det inte kommer en dag då personen börjat läka, vaknar upp och nästan överraskad säger " Oj, jag bara pratar om mig, hur har DU det egentligen? Jag har haft så fullt upp med mina problem så jag har inte tänkt på att höra hur du har det. Tack för att du lyssnat så tålmodigt!"

Vad som händer är att stigen på vänskapens väg växer igen, eftersom den som lyssnar till slut bara känner sig som en soptunna, där allt som maler i huvudet ska kastas.

Personen som har inknappen intryckt älskar dessutom tydliga budskap vars innebörd är "lyssna inte på andra, gå din egen väg, ensam är stark" just därför det fångar precis det de känner, jag, jag, jag och förväxlar det med att ha en god självkänsla, när det är precis tvärtom.

En person med god självkänsla VILL lyssna på andra VILL lära sig mer om sig själv, behöver inte trycka ner andra, behöver inte gömma sig bakom ord meningar" jag är som jag är, gilla det eller stick" utan lyssnar, reflekterar och säger, det kanske ligger något i det du säger....

Det som är riktigt tragiskt är då personen även när krisen och ältandet är över, gör allt för att ta plats, medvetet eller omedvetet, (jag, jag, jag), oavsett om det är på bekostnad av andra. Det kan vara i ett tal som personen håller då någon fyller år som mer och mer övergår i fokus på den egna personen, "jag minns då x och jag träffades! jag stod mitt uppe i karriären och hade precis sprungit Lidingöloppet på en fantastisk tid... " osv

Den här typen av relation brukar ofta innehålla alla härskartekniker som finns

Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, påförande av skuld och skam osv

Mao en relation utan ömsesidig respekt. Att smutskasta, ljuga och småle hånfullt då man ber om ursäkt, blir bara en förstärkning av budskapet, jag menar inte ett dugg med den här ursäkten.

Jag har, precis som alla människor stått för både 0 och 100% i uppmärksamhetskvoten och det kommer säkert ske fler gånger i livet. Förhoppningsvis har jag insikten och självkänsla nog att inse när jag går över egocentrismens kant och kan öppna inkanalen igen.

För så är det

Riktiga vänner är de som säger snälla saker både framför dig och bakom din rygg

 

Och ändå, allt blandas under livets gång. Sorg, glädje, fruktan, förväntan, irritation, trygghet, ja allt i en enda röra.

Lika delar sorg som glädje, det är livet! Ord från någon klok person som vet vad hen pratar om.

När jag lämnar sjukhuset bakom mig är kvällen ny och jag tar ett djupt andetag av luften och livet!

I hjärtat har vännen lagt sig till ro och jag känner starkt att jag vill leva full ut, resten av livet.

Önskar er en rofylld natt

I massmedia och social medier trängs Carpe diem med uppnosiga, nästinintills cyniskt, bittra meningar med innebörden, sköt dig själv och skit i andra. 

Kamouflerade att syftet med orden är att DU får bättre självkänsla, få DIG att lyckas och fokusera på det som DU mår bra av, blir en paradox till just det illamående och den ensamhet som allt fler, särskilt unga människor lider av.

Forskning visar att just ensamhet skördar fler liv genom självmord, än droger och det känns ganska självklart. Känslan av gemenskap och sammanhang, att bli sedd, lyssnad på men även att lyssna till andra, skapar band som är starka, oavsett om det är kärlek eller vänskap relationen bygger på. ( Tycker personligen att de går hand i hand)

Därför känner jag ett lätt illamående över en text jag nyligen läste, vars ursprung har meningen att lyfta sig själv och andra.

Den gör mig sorgsen och får mig även att känna en smula hopplöshet eftersom personen bakom meningen känns väldigt, väldigt ensam. Ensam, avstängd, ledsen och bitter.

Kan man verkligen leva fullt ut med den inställningen till andra och livet och blir man så bitter om man verkligen lever fullt ut?

Själv hoppas jag att jag aldrig slutar lyssna och ta åt mig av vad andra tycker och tänker, att jag även återstoden av livet behåller förmågan att reflektera, aha, det kanske ligger något i det hen säger? 

Förhoppningsvis får "de som pratar" något positivt att dela med varandra under det kärleksfulla och intressanta samtal de har förmånen att ha, just därför "de" har någon att prata med.

Avslutar med ett av mina favoritcitat

"En öppen hand får allt, en sluten hand får ingenting"