60 dagar och med undantag av några tillfällen då vi stannat upp, lika många, olika sängar, duschreglage och tvålar.

Visste redan innan vi gav oss iväg att en del av min själ tillhör de resandes folk, tattarnas.

Jag har aldrig haft problem att sova på olika platser (jo självklart är sömnen olika, beroende på säng, ljud, dofter m.m) utan orden "wherever I lay my hat,
thats my home".
Sover för övrigt väldigt lätt, har alltid gjort det, så jag skulle nog kunna få anställning som vakthund:)

Men en sak som jag vant mig vid och som jag inte tror att jag är ensam om, är närheten till en annan människa.

Jag har alltid varit en fysisk person som tycker om just närhet och beröring.
Även om jag anser mig ha en hög integritet, så känns det tomt och kallt om jag inte får känna en liten svettig barnahand, en sensuell beröring av sin käraste eller en ömsint smekning på kinden av en god vän.
Jag riktigt känner hur måbrahormonet Oxytocin utsöndras med resultat att jag känner mig glad, nöjd och trygg.

Behovet av att absolut sova själv (som jag vet att många har) stämmer inte på mig även om jag självklart valt det om funnits skäl. Ett snarkande monster vid sidan om kan vara lite tärande för sömnen:)
Men nu ligger jag här i gryningen, ensam i min vakenhet och skriver, medan lugna, regelbundna andetag, ibland med en liten morrning eller snarare grymtning, hörs från den vänstra sänghalvan.
Försiktigt kilar jag in min ena fot mellan hans vader, lite som att docka fast vid rymdskeppet och så åker vi, förhoppningsvis in i drömmarnas rymd.

Zzzzzzz............