Tänk vad snabbt ett hotellrum kan bli "hemma".
Tog en lång strandpromenad för tredje dagen i följd ( börjar bli en trevlig vana, om än inte rutin ännu, det sägs att man behöver göra en sak 30 gånger för att det ska bli en rutin, vad vet jag?)
Hur som helst vandrade jag återigen ut på piren, satte mig ner en stund, drack en underbar grönsaksjuice och insöp det jag såg och hörde.

Pelikanerna, fiskarna, de pensionerade paren som vankade hand i hand och sandmaskinerna som åkte över dynerna för att ta bort alla spår efter gårdagens fotavtryck.
Jag älskar att betrakta omgivningen, i mitt huvud spelas hela livshistorien upp. Jag ser den ensamma mannen med nedböjt huvud som för länge sedan tappat lusten till livet. Tänker på den underbara texten av Barbro Hörberg "Gamla älskade barn, vad tänkte din mamma på när du blev till"

Ja så är det, vi har alla varit barn och jag är övertygad om att vi alla fortfarande är det, i hjärtat.

Strax ska jag och tre åldrade pojkar, som fortfarande leker med bilar, ge oss av för att vandra i en tropisk park med färgglada fjärilar

Tjohoppsan!