Solen skiner och klockan har passerat 16 eller 4 pm som det heter over here.

För första gången sedan resans start tillbringar vi dagen på olika håll, Bill till havs med ett gäng vänner och jag på upptäcksfärd i längs stranden.
Jag tror det var välbehövligt för oss båda, eftersom jag har behov av ensamhet och han får tillfälle att umgås med sina racingvänner.

Kilometer efter kilometer med sanddyner, tång och overkliga, knallblå maneter som sköljs upp med vågorna samt fåglar som liksom jag, vandrar längs vattenbrynet, med skillnaden att de söker mat och jag absorberar intryck.

Jag vandrade bort en bit, med piren som sikte för jag tyckte mig se pelikaner där, och mycket riktigt, där satt de!
Väntandes på att fiskarna skulle rata någon fångst eller kanske var de bara sällskapssjuka, vad vet jag.

När jag satt längst ut på piren kom en äldre man och frågade om han fick slå sig ner och eftersom möten är det bästa jag vet svarade jag, självklart!

Rod visade sig vara en 74 årig man med rötter från Irland, vilket han var väldigt stolt över. Han undrade varför jag var ensam ute och gick när jag hade en karl.
Mer än en gång sa han tufft ( med sin tandlösa mun) att jag skulle ringa till min man och säga till honom och hämta mig, för annars skulle en Irishman slänga mig över axeln och ta med mig hem:)
Vi hade ett fint och roligt samtal där det kom fram att han varit gift fyra gånger, hade sju barn och fortfarande sökte sin stora kärlek.
Då jag såg honom vagga bort mot sin bil, i rädsla att få böter, tänkte jag för mig själv, han hinner nog gifta sig en femte gång:)


För så är det, kärlek finns i allas våra liv så länge vi lever, har lust och välkomnar den!