Jag kommer nu för första gången och kanske sista gången verkligen be er läsa vad jag skriver. Särskilt alla dom delar exempel på tacksamhet.

Hämtade dottern i morse på Arlanda efter att hon varit i Tanzania i en månad.
Solen sken, förväntan var stor och glädjen när hon kom ut genom dörrarna var naturligtvis stor. Vi satt oss ner och tog en kopp kaffe på flygplatsen innan det var dags att ge oss hemåt och Anna berättade lite om sin tid där.
Under visiten träffade hon många sjuka och undernärda barn, men en hade satt sig kvar i minnet och hjärtat.
Barnet med malaria som var så uttorkad att om hon inte fick vätska inom den närmsta timmen skulle hon dö. Upprördheten och förtvivlan var stor bland studenterna, då svaret blev att det finns inga resurser, inte tid, inget vatten, inget dropp att sätta....

Ja, visst är jag medveten om att flickan bara är en av miljoner som inte kommer överleva, men orden Anna sa efteråt stannade kvar.
-Jag ser framför mig den lilla flickan som förtvivlat gråter och gråter, helt utan tårar.
eftersom hon var så uttorkad fanns det inte vätska nog till tårar..

Känner stark sorg i hjärtat och får än en gång en påminnelse om att livet inte är rättvist och att alla våra systrar och bröder på jorden inte kan välja, så meningen alla har ett val, ger en fadd smak i munnen.

Sitter på en bänk och gråter, känner tacksamhet att jag har tårar

Idag har jag fått akupunktur för första gången i mitt liv och det var en upplevelse.
Att pröva olika saker i livet, oavsett om det gäller mat, upplevelser eller musik är på många sätt det som ger glädje i livet. Men även det som inte är glädjerikt är intressant att prova på.

Har haft en tid som varit en smula tung, eller i klarspråk för jävlig, vilket man i dagens samhälle inte ska basunera ut.
Istället ska man täppa till alla tänkbara hålrum som finns i själen med mediciner och med sekatör klippa av de känslospröt som växer ut ur pannan.
Nu fungerar jag dessbättre så att inte en konstgjord tröst eller lugnande substans i form av tablett kommer innanför mina läppar utan jag söker mig till naturligare själavärmare.
Att naturen alltid givit mig tröst, har jag berättat förut men när jag blev erbjuden akupunktur av en erfaren kvinna, tackade jag ja, som sagt jag vill inte dö nyfiken.
I 45 minuter satt jag tyst med ögonen slutna och öronen fulla med nålar.
Min farhåga om att jag skulle känna mig stressad och bara titta på klockan, besannades som tur var inte, utan jag hamnade i ett meditativt tillstånd.
Och hur kändes det?
Eftermiddagen gick i ett lättare rus, en känsla av lugn och fråga mig inte om det var inbillning eller stark längtan efter lugn och ro som gav mig ruset.
Nu ligger jag i sängen och hör fåglarna gäspkvittra i trädet utanför.
Jag slutet ögonen och hoppas på längre vila än dagens 45 minuter .
Godnatt små kamrater och tack för idag

Har de senaste två dagarna kört 130 mil och det känns i ryggslutet.
Tänker på yrkeschaufförer som kör dubbelt så långt med kortare pauser.
Det måste vara en ganska ensam tillvaro med mycket musik och telefonpratandes kan jag tänka.
Och ont i baken.....
Samtidigt får man ju se mycket av Sveriges vackra och högst varierande natur, för det slår mig med häpnad hur man mil efter mil kan se samma ängar, åkrar och villaområden, för att efter någon halvtimme befinna sig i alperna.
Naturen, den lugnande, glädjerika och livgivande styrkekällan som aldrig sviker som tröst.
Att ligga på rygg på en äng, eller krypa i hop i den gröna mossan, eller göra fjärilar i sanden, allt är livgivande och ger kraft.
Och just nu, när sommaren står som vackrast ska jag försöka att stanna upp, försöka andas in det pågående livet och påminna mig om att idag blir igår i morgon.
Godnatt alla människobarn

Så är vi i juni redan.
Det är så fantastiskt vackert runt omkring oss nu så det nästan är svårt att ta in.
För ett år sedan var vi helt inne i planerna kring gården, ok vilka planer!!!
Sexton ton sopor kördes bort och det snickrades, målades och grävdes överallt. Det var en spännande och förväntningsfull tid och allt kändes möjligt.
Idag, ett år senare när gården ligger ute till försäljning, känns det naturligtvis en smula vemodigt.
Många frågar varför vi inte ska behålla gården och spekulerar säkert i orsakerna, men enkelt förklarat insåg vi att det blev för långt för nära och kära.

Och här kommer det fina i kråksången, vi är för gamla för att stanna kvar i det som inte känns rätt, oavsett om det gäller relationer eller en gård
Känns det inte hundra ska man inte tvinga sig kvar, baraföratt!!!
Så nu är Vrian till salu och jag säger Que sera, sera...,,,