Jag kommer nu för första gången och kanske sista gången verkligen be er läsa vad jag skriver. Särskilt alla dom delar exempel på tacksamhet.

Hämtade dottern i morse på Arlanda efter att hon varit i Tanzania i en månad.
Solen sken, förväntan var stor och glädjen när hon kom ut genom dörrarna var naturligtvis stor. Vi satt oss ner och tog en kopp kaffe på flygplatsen innan det var dags att ge oss hemåt och Anna berättade lite om sin tid där.
Under visiten träffade hon många sjuka och undernärda barn, men en hade satt sig kvar i minnet och hjärtat.
Barnet med malaria som var så uttorkad att om hon inte fick vätska inom den närmsta timmen skulle hon dö. Upprördheten och förtvivlan var stor bland studenterna, då svaret blev att det finns inga resurser, inte tid, inget vatten, inget dropp att sätta....

Ja, visst är jag medveten om att flickan bara är en av miljoner som inte kommer överleva, men orden Anna sa efteråt stannade kvar.
-Jag ser framför mig den lilla flickan som förtvivlat gråter och gråter, helt utan tårar.
eftersom hon var så uttorkad fanns det inte vätska nog till tårar..

Känner stark sorg i hjärtat och får än en gång en påminnelse om att livet inte är rättvist och att alla våra systrar och bröder på jorden inte kan välja, så meningen alla har ett val, ger en fadd smak i munnen.

Sitter på en bänk och gråter, känner tacksamhet att jag har tårar