Det gick bara inte att slita blicken ifrån honom eftersom han var vacker som en Gud, från en annan tid.

Det långa håret föll ner över hans axlar och i hans mörka ögon speglades tunnelbanans interiör.

Hans blick var riktat ut genom fönstret, ut mot fält, byggnader och då och då perronger. 

Inte en enda gång vände han på huvudet för att möta hennes blick, inte en enda gång ändrade han ställning.

Vid Fridhemsplan reste han sig upp, fattade den vita, smala käppen som han hållit med sin ena hand under hela resan, ursäktade sig och gick ut på perrongen.

När tåget började rulla, såg hon guden vandra fram på perrongen med käppen pendlande från höger till vänster för att avslutningsvis följa kanten mot spåren.