Har de senaste två dagarna kört 130 mil och det känns i ryggslutet.
Tänker på yrkeschaufförer som kör dubbelt så långt med kortare pauser.
Det måste vara en ganska ensam tillvaro med mycket musik och telefonpratandes kan jag tänka.
Och ont i baken.....
Samtidigt får man ju se mycket av Sveriges vackra och högst varierande natur, för det slår mig med häpnad hur man mil efter mil kan se samma ängar, åkrar och villaområden, för att efter någon halvtimme befinna sig i alperna.
Naturen, den lugnande, glädjerika och livgivande styrkekällan som aldrig sviker som tröst.
Att ligga på rygg på en äng, eller krypa i hop i den gröna mossan, eller göra fjärilar i sanden, allt är livgivande och ger kraft.
Och just nu, när sommaren står som vackrast ska jag försöka att stanna upp, försöka andas in det pågående livet och påminna mig om att idag blir igår i morgon.
Godnatt alla människobarn