Vi hamnar i ett läge där allt är lagom och grått, tankarna handlar mest om äta, dricka, gå på toaletten, jobba och sova. 

Dumpedumpedump.... med runda oseende ögon stirrar vi ut genom bussfönstret och med en lätt framåtlutad gång vandrar vi mellan punkt A och punkt B, hemmet-jobbet-affären-dagis-hemmet, osv 

Dumpedumpedump.......

Maten är bukfylla och sömnen är djup och drömlös.

Skulle man göra en EEG för att kontrollera hjärnans aktivitet, är risken stor att det bara skulle löpa ett neongrönt streck från sida till sida på monitorn, samtidigt som ett entonigt pip skulle höras.

Men plötsligt händer det, eller hur jag ska uttrycka det...plötsligt dras persiennerna upp, öronpropparna plockas ut ur öronen, näsborrarna vidgar sig och smaklökarna ruskas till liv igen.

Alla sinnen vaknar till liv och vi ser, hör, känner återigen dofter och smaker, vi vaknar till liv.

Precis detta hände i torsdags och jag kan nästan säga på minuten, när melankolins klor släppte taget och det kreativa uppvaknandet skedde, vilket innebar att intrycken bara började flöda.

Jag satt på tunnelbanan i min kupa då jag plötsligt såg människorna

omkring mig, eller snarare upplevde människorna.

Som genom en given signal försvann glaskupan och alla sinnen exploderade och alla människor blev konstverk.

Mannen som satt framför mig hade kraftiga tics och kastade med jämna mellanrum sitt huvud bakåt, tre, fyra gånger  i rad. Däremellan åt han på sina händer, ömsom i handflatorna, ömsom på sidorna av naglarna. Små rörelser där han fattade tag på en liten skinnbit mellan tänderna för att sedan dra bort den. 

Jag såg spåren efter åtskilliga måltider på hans händer

Det unga paret som även de befann sig i en kula ( om än självvald)

Trots att det var fullt av människor på tåget var de i sin egen värld, de satt som fastlimmade vid varandra och hade verkligen bara ögon för varandra. De såg snälla och genuint kära ut och jag reflekterade över att de inte såg ut att komma från Stockholm, utan snarare från 

Kramfors, hur de nu ser ut där.

En ung man ett par platser bort saknade ett ben och jag undrade för mig själv om han kunnat gå förut, om han varit drabbad av sjukdom eller en olycka. Sedan fortsatte det med dofter, smaker och än mer intryck och jag återkom till att bli en betraktande och reflekterande människa!

Efter torsdagen har kupan försvunnit och jag välkomnar kreativiteten och fantasin med öppna armar!!!

Godnatt alla människobarn!