Största skillnaden är naturligtvis att jag inte längre är gift med den Bertil men även gällande vädret är det stor skillnad. 

1979 var dagen varm och solig, förväntan låg i luften och jag var nyss 20 år fyllda. 

Då, för 35 år sedan gällde förväntan och spänningen i hur bröllopet och festen skulle bli och naturligtvis blev det kaos men fantastiskt kul.

Idag gäller spänningen och förväntan i hur de rabatter jag jobbat med hela helgen ska te sig, de har ju trots allt varit övergivna i två år.

Förväntan är de samma oavsett om det gäller det framtida livet eller ett trädgårdsland.

Vi planerar och sår frön med tankar och längtan efter vad det ska bli för små groddar, hur gåvan ska te sig.

Kanske, kanske vi även har förhoppningar om egenskaper, m.m men huvudsaken är att allt blir bra.

Men trots stt vi gör vårt bästa med vattning, skötsel, kärlek och omsorg kan  saker hända som vi inte kan styra över.

Hårda vindar, regniga somrar och illasinnade individer som bladlöss, mördarsniglar m.m kan förstöra skörden och vi känner oss maktlösa och ledsna.

Med barnen är de samma sak, vi försöker förbereda jorden så att den ska vara näringsrik och fin, vi vattnar, gödslar och rensar ogräset runt de späda plantorna. Vi hoppas att rotsystemet ska bli starkt och väl förgrenat så att plantan orkar stå rak i storm och oväder.

Vi gör så gott vi kan...

Idag har jag planterat purjolök, tomater och dill, sparrisen står stolt på egna ben och i de övergivna landen hittade jag bortglömda jordgubbsplantor.

Jag rensar, gödslar och pratar med växterna, säger liksom uppmuntrande att å vad fina ni är!

Himlen öppnar sig och det sista jag gör innan jag dyngsur går in i min lilla stuga, är att trycka ner en skylt i ett av trädgårdslanden där det står.

Livets hemlighet, all blir bra