Ligger och vilar och drömmer om en kommande vår samtidigt som jag har ont i kroppen, lite feber och är trött....
Jag har ingen aning om det är influensatider eller om det är en smygande förkylning, men nåt skit är det.
Sneglar mot datorn och ser att jag borde ta tag i papperhögen därborta men konstaterar att det får vänta till i morgon, med händyn till kroppens tillstånd och fortsätter att ligga ner.
Tror jag ska ta en kopp te och lyssna på lite läkande musik, tack Spotify!

Har ni i te lyssnat på Marie Fredrikssons tolkning av Evert Taubes visa nedan, gör det, balsam för själen....

Så skimrande var aldrig havet
Och stranden aldrig så befriande,
Fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
Som när du gick vid min sida
Mot solnedgången, aftonen den underbara,
Då dina lockar dolde mig för världen,
Medan du dränkte alla mina sorger,
Älskling,
I din första kyss

Trängsel, musik och längtan.

Pulserande, pockande, återhållen, ja all slags längtan kändes starkt i fredags, Väninnan och jag gick till Stampen för att lyssna på musik, dansa och leva och ni som varit där vet att orden trend, shubby chic och minimalism nog aldrig yppats där. I taket hänger dammiga redskap, musikinstrument och själlösa, uppstoppade djur med oseende, stirrande ögon. Men vad gör det när det finns en varm och välkomnande känsla i lokalen?

Mixen av människor i olika åldrar, typer och klädstil gör att vem som helst flyter in, men extra roligt är det när de unga Rockabilly folket är där och dansar, så underbart söta! Moderskänslorna svallar och det är som att titta på en stor påse lördagsgodis av färger, smaker och glädje. Deras starka längtan efter tillhörighet visas genom klädkod och val av musik.

Andra går dit för musikens skull, för att träffa sina drömmars själsfrände och livskamrat, eller för att en enda natt, få stilla sin kroppsliga hunger och längtan efter närhet.
Återigen denna längtan.....

Nu längtar jag efter en kvällsdusch, en kopp te och att krypa ner mellan de randiga, nymanglade lakanen här på hotellet.

Sov gott alla människobarn, i morgon är en annan dag

Hade trädgårdscafe i går med tema poesi.
Eftersom jag hela livet funnit såväl glädje som tröst i det skrivna ordet, var det ett tema som jag med extra stor glädje bjudit in till.

Vilket underbart möte mellan generationer, minnen och teknik.
Jag försökte tolka de önskade texterna på ett så rättvist sätt, när jag formulerade orden genom högläsning.
Tillsammans skapade vi en stämning av gemenskap, värme och känslan av att få ta del av poeternas hemliga, inre liv och tankar.
Med bultande hjärta lyssnade jag på minnen om promenader med Nils Ferlin på Stockholms gator, kaffestunder med Harry Martinsson och om en delad flaska vin med Sonja Åkesson.
Minnen av en svunnen tid berättad av människor som liksom mig, älskat, skrattat och gråtit, människor som levt.

Eller som en dam, fyllda 93 lugnt konstaterande, med en blick som var helt klar.
"Mitt liv har varit en kamp, men en minnesrik och stundtals rolig sådan, fylld av sorg men även stor glädje. Det ska bli rätt skönt att dö, man ska sluta när man är på topp"
Vi avslutade med att titta på en dokumentär om Nils Ferlin och förundrades över den moderna tekniken, naturens under, den underbart goda sockerkakan och kärlekens kraft, på gott och ont.....

I dag skymtade solen fram och gav en känsla av hopp....
Tänker på solens dragningskraft och alla resor som jag gjort till den, med föräldrar, vänner, män och familj.

Tittar på fotot från den första resan utomlands, jag är fyra år och vi har rest till Mallorca. Det är 1963 och kontrasten är stor mot den värld av enorma kratrar som omger oss i samband då de gamla Klarakvarteren skövlas.

Jag minns propellerplanets högljudda dån som var både spännande och otäckt, samtidigt som det var ett löfte om det äventyr som skulle komma.
Trots min späda ålder har jag starka minnen från paella, tjurfäktning och åsneritt och jag känner ömhet över denna lilla maskrosblomma jag var.

Tittar på bilden igen och längtar återigen till sol, värme och dofter fyllda av vitlök, saffran och citron.
Önskar er en fin kväll, trots kylan och mörkret utanför.

Ligger på hotelrummet och känner en vansinnig längtan till havet.
Ljudet av vågor som rullar in på stranden eller klipporna, doften av tång, smaken av sälta.
2013 passerade som året då havet var långt bort och fötterna aldrig doppades i det salta vattnet och det var första gången i mitt liv.
Jo, de doppades i havet på Amerikas östra kust, men det var ett annat hav, ett hav som var främmande.
2014 smakar gott, smakar hav, smakar liv.
Att leva nära havet är också att leva nära livet.
Sov gott alla, var ni än är!

Så var det dags med hotelsömn igen.
Det känns nästan familjärt att sova på samma Hotel vecka efter vecka, man blir liksom lite bundis med receptionisterna.
Med ett leende på läpparna frågar de, samma som förra veckan? och jag svarar samma som varje vecka, och ler.
Leverpastejsmörgås och en stor kopp te som kvällsmål om jag inte går ut och beställer en plankstek.
Skrattar lite för mig själv när jag ser måltiderna i skrift och känner mig som en liten medelålders farbror.
Leverpastejsmörgås och Plankstek....
Kanske ska jag testa en Biff Rydberg eller wienerscnitzel nästa gång, med en bärs och en liten OP Anderson?

Jag skulle kunna vara en handelsresande liten gubbe som åker runt och säljer benkläder, korsetter och bysthållare. På kvällen går jag till Statt och virvlar runt med traktens miss tomat anno 55, till tonerna av "de sista ljuva åren"
Skulle kunna vara.... men nu ligger denna medelålders kvinna, som ska hålla låda hela dagen i morgon för 32 vetgiriga, människobarn.

Sov gott alla ni

Jag har vandrat genom natten på de snöfyllda trottoarerna arm i arm med Marie. Det är en gåva att samtala om livets olika mysterier och komma en ny person lite närmare.
Min kära väninna Anette sa vid ett tillfälle att de flesta människor samlar på något och du Ulla, samlar på vänner.

Jag har tänkt en del på dom orden sedan dess och visst ligger det något i det. Vad jag inte riktigt förstår är hur man INTE kan ta emot gåvan som vänskap innebär.
För det är en gåva att få ta del av en annan människas livshistoria, att öppna upp hjärtat och ta emot kärlek från en person du kanske inte riktigt visste fanns. Vänskap väger verkligen tungt!
Det sägs att det finns tre saker du inte får utan som du måste förtjäna
Förtroende, Kärlek och Respekt

Sov gott alla människobarn!

Sorgen är både bränsle och vatten till kreativitetens eld.
Bränsle på så sätt att orden fungerar som tårar, lättar på trycket.
Vatten eftersom den släcker all lust att skapa, hela ens inre förlamas fast hjärtat slår som en ångvält.

I väntan på att sorgen ska mojna, är det bara att följa med på vägarna av ångest och likt målningen Skriet av Edvard Munch, vråla ut sin sorg och låta mantrat eka i huvudet

"Livets stora hemlighet, allt blir bra"

Det är kallt ute och jag tänker på djuren där ute i skogen. Står de tätt, tätt bredvid varandra, eller ligger de under granriset?
Rävarna och grävlingarna har det säkert skönt i sina gryt, men de andra små vännerna, våra pälsbeklädda systrar och bröder, hur har dom det?
Ser hur mina älskade höns fryser även om de blivit som stora bollar av allt dun de skaffat som skydd.
I konsumaffären( säger man det nu för tiden, eller är det bara Coop?) undrar de över den enorma majskonsumtion som jag har. Då jag förklarar att mina fjäderbeklädda ungar får två burkar om dagen, påpekar han med emfas, att det blir dyra ägg!
Ja, visst är det så och ännu dyrare blir det nu när jag går ut och sätter på värmefläkten för att göra nattsömnen på pinnarna, lite mer uthärdlig för dem.

Godnatt alla världssystrar och bröder, oavsett om ni har päls, fjädrar eller inte.

Sorterar foton och hittar ett på mig dom kanske tre, fyra åring.
Nisse nypon som pappa kallade mig hade redan då mossan och naturen som tröst och viloplats.

Hittar en dikt av en Bettis 69 på nätet som beskriver känslan väl

I SKYMNINGEN

Jag vandrar min hemliga väg
genom den täta, mossrika skogen
till min älsklingssten
Min kära trygga sten
vad jag har längtat!

Mina steg hastar och jag springer
den sista biten fram till dig
Jag kramar hårt din gröna, ulliga mossa
som är som skägget hos en urfader

Mossan värmer mig
Jag sitter brevid dig
till dess skymningen faller
Röster ropar på mig
men jag vill inte höra dem

Jag ligger ner och ser på stjärnorna
och känner friden och lugnet
När luften blir rå och fuktig
och när myggorna driver mig bort
går jag med motvilliga steg
tillbaka hem

Önskar er en fin söndag

Ensam i nattens mörker
Utanför hörs ingenting
Tankarna virvlar likt svalor
I morgon är en annan dag

Godnatt alla människobarn

Har precis haft teletekniker här som konstaterade att sladden troligtvis varit föremål för en avsmalnande av en liten mus....
På återhörande

Jag har så mycket ord som vill ut och så lite kontakt med omvärlden eftersom bredband och telefoni är utslaget på gården.
Ha en fin dag kära ni

Jag ser inte ofta på tv, men just nu ligger jag i Kronblomssoffan och tittar på ett naturprogram.
Det handlar om rovdjur världen över och just nu ser jag hur bönsyrseräkan som håller till på havets botten, snabbt som ögat fångar ett byte med sina hullingförsedda armar.
Djuret är som naturguidens underarm.

Vithajar, farliga sköldpaddor, husspindelfotingar, ormar som ringhalskobran och andra farliga djur som spottas, bits, river och på andra sätt dödar sitt byte, presenteras med samma entusiasm.
Lika fascinerad som jag blir av djuren blir jag av mannen som leder programmet med en sådan närvaro, glöd och kraft.
Jag blir nyfiken, vem är han och hur blev han sådan?
Han påminner starkt om krokodiljägaren Steve Irwin, ni vet han som så tragiskt dog efter ett hugg i hjärtat sv en stingrocka.
Med en glöd i språket och gnistrande ögon får vi följa dem i deras upplevelser på ett väldigt, intensivt sätt.
Samtidigt så utstrålar dessa kraftfulla, intensiva män en sådan vänlighet, kärlek till naturen och paradoxalt nog ett lugn som inger trygghet. Tänker bla på när Steve blev uppmärksammad och ifrågasatt då han under en uppvisning i en djurpark, matade en krokodil och samtidigt bar på sin två månader gamla son.
Dumdristigt, ja, men kanske, kanske även ett exempel på hur trygg han var i båda roller, pappa och krokodilvän.
Oavsett så är den kombinerade, intensiva utstrålningen av styrka och trygghet som gör mig varm i hjärtat.

Hade de varit unga pojkar, eller flickor idag skulle de säkert genomgått en ADHD utredning för sin äventyrliga, spänningssökande personlighet.
För så är det idag, alla säregna personligheter ska det sättas en diagnos på i stället för att se dess tillgångar och därmed acceptera människor som de är.
Naturligtvis är det på gott och ont eftersom det är svårt för både föräldrar och barnet att alltid känna sig missförstådd. Då kanske en diagnos känns som en lättnad.
Men som min kloka vän som har tre barn, varav en har diagnosen autistisk med utvecklingsstörning uttrycker det.
" Hen är den som jag oroar mig minst för och som är "enklast", jämfört med de andra och deras tonårstrots"
En annan god vän trodde hen var ödla som liten och jagade flugor och åt upp. En tredje, med stor känslighet för ljud och dofter, uttryckte med stor inlevelse till sin mor " din andedräkt luktar som en blandning mellan prästkrage och sandlåda"
Sedan har vi vännen som lärde sig att räkna antalet steg mellan olika platser för att sedan blunda varje gång hen vandrade där emellan.
Gemensamt för alla är den känslighet för intryck som är betydligt större än för många andra.
Nu är det färdigtittat på TV och en ny dag väntar.
Ha en fin dag allihop!

Gustav Frödings dikt som jag tycker passar bra till väderleken.

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

Torsdag och trädgårdscafe med musiktema. Tänk vad fantastiskt det är med Spotify, vilken låt som helst kan önskas och det görs det.

Evert Taube, Elvis, Fjäril vingad och
Duvdrottningen med Fred Åkerström, ja vad som helst kan önskas utan problem, grammofonarkivet får plats i en liten platt telefon. Vem kunde anat det för hundra år sedan?
Teknikens under har vi runt omkring oss och förvaltar vi dem bra kan öppnas fantastiska möjligheter!

Nu är det ett faktum att kvällen är sen och själen trött.

Godnatt allihop