Jag ser inte ofta på tv, men just nu ligger jag i Kronblomssoffan och tittar på ett naturprogram.
Det handlar om rovdjur världen över och just nu ser jag hur bönsyrseräkan som håller till på havets botten, snabbt som ögat fångar ett byte med sina hullingförsedda armar.
Djuret är som naturguidens underarm.

Vithajar, farliga sköldpaddor, husspindelfotingar, ormar som ringhalskobran och andra farliga djur som spottas, bits, river och på andra sätt dödar sitt byte, presenteras med samma entusiasm.
Lika fascinerad som jag blir av djuren blir jag av mannen som leder programmet med en sådan närvaro, glöd och kraft.
Jag blir nyfiken, vem är han och hur blev han sådan?
Han påminner starkt om krokodiljägaren Steve Irwin, ni vet han som så tragiskt dog efter ett hugg i hjärtat sv en stingrocka.
Med en glöd i språket och gnistrande ögon får vi följa dem i deras upplevelser på ett väldigt, intensivt sätt.
Samtidigt så utstrålar dessa kraftfulla, intensiva män en sådan vänlighet, kärlek till naturen och paradoxalt nog ett lugn som inger trygghet. Tänker bla på när Steve blev uppmärksammad och ifrågasatt då han under en uppvisning i en djurpark, matade en krokodil och samtidigt bar på sin två månader gamla son.
Dumdristigt, ja, men kanske, kanske även ett exempel på hur trygg han var i båda roller, pappa och krokodilvän.
Oavsett så är den kombinerade, intensiva utstrålningen av styrka och trygghet som gör mig varm i hjärtat.

Hade de varit unga pojkar, eller flickor idag skulle de säkert genomgått en ADHD utredning för sin äventyrliga, spänningssökande personlighet.
För så är det idag, alla säregna personligheter ska det sättas en diagnos på i stället för att se dess tillgångar och därmed acceptera människor som de är.
Naturligtvis är det på gott och ont eftersom det är svårt för både föräldrar och barnet att alltid känna sig missförstådd. Då kanske en diagnos känns som en lättnad.
Men som min kloka vän som har tre barn, varav en har diagnosen autistisk med utvecklingsstörning uttrycker det.
" Hen är den som jag oroar mig minst för och som är "enklast", jämfört med de andra och deras tonårstrots"
En annan god vän trodde hen var ödla som liten och jagade flugor och åt upp. En tredje, med stor känslighet för ljud och dofter, uttryckte med stor inlevelse till sin mor " din andedräkt luktar som en blandning mellan prästkrage och sandlåda"
Sedan har vi vännen som lärde sig att räkna antalet steg mellan olika platser för att sedan blunda varje gång hen vandrade där emellan.
Gemensamt för alla är den känslighet för intryck som är betydligt större än för många andra.
Nu är det färdigtittat på TV och en ny dag väntar.
Ha en fin dag allihop!