Promenerade i mina barndoms spår igår. Från kungsgatan till Klara kyrkogård för att tända ett ljus. Minns1964 då jag hoppade fram på de svartvita stenarna medan Åhlens växte fram. Jag kan blunda och ändå hitta till kyrkan där jag döptes och till lekskolan där leken var det viktiga och staden var en vän, Vi lekte kurragömma mellan gravstenar och träd.
Gruset som skakades samtidigt som man rytmiskt mässade, "Hur många barn ska jag få när jag blir stoooor" och så kastafes gruset i luften, för att falla ner på handryggarna för inräkning av resultat.
Idag ligger Klara gården i lekis lokalerna med utsatta kvinnor som lever kurragömma med livet självt.
Alla dessa vackra, men av livet kantstötta, människobarn som även de haft drömmar som slagits i krasch. Har ju arbetat mycket med dessa prinsessor utan vare sig krona eller glasskor och i alla deras själar, brinner ett hoppets ljus.
Tänder ett ljus för tro, hopp och kärlek, vandrar iväg över trottoarerna i den kalla snålblåsten, går in på ett café och tar en kaffe och en räksmörgås och är prinsessa för en stund.