Sorterar foton och hittar ett på mig dom kanske tre, fyra åring.
Nisse nypon som pappa kallade mig hade redan då mossan och naturen som tröst och viloplats.

Hittar en dikt av en Bettis 69 på nätet som beskriver känslan väl

I SKYMNINGEN

Jag vandrar min hemliga väg
genom den täta, mossrika skogen
till min älsklingssten
Min kära trygga sten
vad jag har längtat!

Mina steg hastar och jag springer
den sista biten fram till dig
Jag kramar hårt din gröna, ulliga mossa
som är som skägget hos en urfader

Mossan värmer mig
Jag sitter brevid dig
till dess skymningen faller
Röster ropar på mig
men jag vill inte höra dem

Jag ligger ner och ser på stjärnorna
och känner friden och lugnet
När luften blir rå och fuktig
och när myggorna driver mig bort
går jag med motvilliga steg
tillbaka hem

Önskar er en fin söndag