Och så var de bara 12

Tänker på boken ( och nu hämtar jag från Wikipedia)
Tio små negerpojkar (Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None, 1939, sv. 1940) är en deckare skriven av Agatha Christie. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och tillhör därför en av världens mest sålda böcker i alla kategorier.[1] Den svenska utgivaren Bonniers har från januari 2007 istället gett ut boken under titeln Och så var de bara en,[2] vilket liknar det namn boken haft i USA (And then there were none) alltsedan den första amerikanska upplagan utkom 1940

Att vara den som bestämmer över liv och död är inte vidare roligt.
Eller rättare sagt, det är vidrigt!
Av våra 13 kycklingar eller snarare tonåringar, verkar det vara minst 5 tuppar, ja troligtvis fler så vi måste göra oss av med flera av dem.

Så vad gör man?
Efter nödrop på FB om tupp som husdjur, inventering av vänners djurbestånd samt diskussion om sju separata hönsgårdar, en till varje tupp insåg vi att det är hönsen som är det heta bytet på marknaden, inte tupparna.
Som i verkligheten :)

Med nyslipad yxa, plastpåsar och kylväska kom då bödeln och tillika jägaren men även världens bästa Maria hit, punktligt klockan nio lördag morgon, som vi kommit överens om.
Efter att iordningställt slaktplatsen vandrade vi bort till hönsgården för att hämta en av tupparna och för en stund leka Gud som bestämmer över de levande och döda.

Här mina vänner kommer en intressant del in, kriterierna för urval.
Vad ska avgöra?
Utseende, dominans, beskyddarinstikt eller tuppkemi (tänkte skriva personkemi, men det blir kanske fel)
Märker till min förfäran att jag tycker de svarta tupparna är vackrare än de vita, trots mina musikminnen från min ungdoms tid.
Svarta tupp, när du hörs gala, blir det mörkt osv.
(Sven Vollter har föresten gjort en fin tolkning).
Jag har ju alltid varit intresserad av solidaritet och rättvisa så den sången och många andra sitter invävda i hjärnbarken.

Nåväl, medan jag satte på radions högsta volym gick Maria till verket.
Vad som skedde till Jill Johanssons countrytrall är dolt i mörkret, vilket paradoxalt får mig att känna mig som en hycklare, jag gillar ju att äta kyckling, men vill inte döda dem själv....

Efter någon timme kommer hon traskandes med en plastlåda innehållandes diverse organ.
Under stort allvar informerade hon mig, pedagogiskt vad de olika delarna hade fyllt för funktion och vad de skulle användas till.
Brösten skulle tillredas till middagen redan på lördagskvällen, på benen skulle det kokas buljong till söndagens förrätt, consumme med en liten pytt av levern och hjärtat från tuppen.
Efter det älgstek, naturligtvis från egen jakt.
På kvällen ringde Maria och berättade att måltiden varit sagolik. Tuppens kött hade mest liknat en Fasans, eftersom den var precis så muskulös som vilda fåglars kött blir (tacka tusan för det när mina fjäderfän rör sig över enorma ytor, helt fritt).
På kvällen, i sängen, kände jag, trots att tupparna nu var en färre att detta var nog den bästa slakt som gjorts.
Respektfullt, rent och med vördnad inför djuret och att allt togs till vara.

Avslutade med att nynna en liten visa som psalm
"Det var en kyckling som hette gullefjun...."

Vaknade upp efter en natt med hyfsad sömn.
Eftersom det endast fanns ett eluttag fick jag välja mellan tv tittande och arbete vid datorn.Valet blev tvn.
Jag tror att det är tredje gången jag tittat på tv sedan i maj så det kändes riktigt skoj.
I korridoren utanför pratades det högt på något öststatsspråk och någon hostade högt, med ett gurglande, dovt ljud, vilket fick mig att osökt tänka på TBC.
Jag riktigt gottade mig i fördomar och såg inför min inre blick hur alla bakterier för omkring utanför dörren.

Helt plötsligt blev det tyst och tanken på att gå bort till den gemensamma toaletten, längst bort i den mörka, rökstinkande korridoren var föga lockande.
Trots det tassade jag med jämna mellanrum fram över den fläckiga heltäckningsmattan för att gång på gång dra en nitlott, upptäcka att det var upptaget.

Så vad gör man?
I brist på någon annan möbel än säng fick tvn flytta ner på golvet och tv bordet kånkades bort till handfatet.
Kände mig som farbror Frej
"Hej alla barn nu är det barnprogram, nu ska vi se vad farbror Frej tar fram. Ett litet handfat och ett litet bord, strax är lyckan att kissa gjord"
Ja, så är det, nöden har ingen lag och själv är bäste dräng... jag menar piga.

Sedan följde en natt med mystiska ljud i gatubelysningens ljus (som trots att jag hängde ett badlakan över det persiennfria fönstret lös starkt)

Nåväl, på morgonen gjorde jag ett nytt försök att komma in i den kombinerade wc/duschen.
Efter att återigen vandrat till korridorens ände, greppar jag handtaget och för en sekund känner jag segervittring, yes det är ledigt!
Jag trycker ner handtaget och.....på toaletten sitter en tunnhårig man med byxorna nere vid vristerna, rökandes på en cigarett.
Jag stänger dörren snabbt, mumlar ursäkta och går tillbaka till rummet där jag plockar i hop mina saker, ställer tillbaks tvbordet, tar en raggardusch i min provisoriska toalett och går ner till frukostbuffen.

Känslan att vara katt bland hermelinerna förstärks av det faktum att förutom att vara enda kvinna där, dessutom vara den enda som lägger tomater och paprika på mina smörgåsar. Alla andra dricker svart kaffe med mycket socker och marmeladsmörgåsar.

På väg till utbildningslokalen skrattar jag för mig själv och tänker att livet är verkligen fyllt av överraskningar och när jag hostar högt har jag inte en tanke på TBC.
Sov gott allihop och glöm inte att ägna en tacksamhetens tanke över att ni har en toalett, det är inte självklart:)

Jag ligger på hotellrummet som den här veckan är fullständig kontrast till förra veckans fantastiska Fridhem. Den här gången är det dusch och toalett i korridoren....allt pga missförstånd.
Tänker på vad missförstånd kan ställa till i relationer däran pratar om varandra men menar samma sak, egentligen.
Oj, ser att jag knappt har nåt batteri ....

Sov gott allihop

Och så var jag i Norrköping igen,
Mina kursdeltagare är så kloka att jag blir alldeles lycklig.
Nu sitter jag med en kopp kaffe och ser ut över staden.
I dag är en ny dag

Jag har haft en dröm så länge jag kan minnas och det är att få arbeta på Cirkus.
Känna dofterna av popcorn och sockervadd blandat med sågspån och svett, se de kulörta lyktorna avspeglas i publikens förväntansfulla ansikten, höra ljuden av hästarnas gnägg, prasslet av cirkusprinsessans tyllkläning och skratten från publiken.

Inte för att jag vet vad jag skulle ha för arbetsuppgifter, men resa tält, laga mat och städa måste ju vara en viktig uppgift.
Under en fika med en riktig Cirkusprins (och tillika riktig människa) för ett par år sedan, förstod jag att det kanske inte bara är en dans på rosor, det där Cirkuslivet.
Men så idag, slår det mig att det är ju precis det livet jag lever nu, åtminstone några intensiva helger under året.
Jag har fått min dröm uppfylld genom racingcirkusen!

På turnén genom Sverige ( som faktiskt sträcker sig från norr till söder) får jag uppleva allt det jag ovan beskrivit.
I karavaner kommer cirkusfolket åkande i sina husbilar och husvagnar till platsen där föreställningen ska äga plats.
Väl framme börjar alla att resa sina tält som är väldigt olika. En del är jättelika och eleganta, medan andra är mindre, kanske inköpta på Rustas sommarrea.

Gemensamt för alla är dock det allvar som präglar området när etableringen av tilldelad plats ska ske..
Likt myrorna i en stor myrstack, vet alla arbetsmyror var man ska gå och vad som ska bäras med.

Logistiken fungerar förvånansvärt väl och mer än en gång förvånas jag över den precision som chaufförerna visar då de ska samsas om platserna. Bilarna står så tätt att det oftast bara är några centimetrar mellan de olika fordonen.

Alla samarbetar och det är verkligen en vi-känsla som präglar teamet trots att det är racerföraren som är i centrum.

I racingcirkusen finns allt som gör en cirkus till just den underhållning det är.
Hästarna är väldresserade( om än instängda under huvarna) hundarna som är välputsade och ansade, gärna av raser som ligger högt upp på trendlistan, chiwawa, nakenhundar och en och annan mops.

De två först nämnda hundraserna bärs i många fall omkring på, av en annan art, den näbbmunnade anktösen som kanske fick möjlighet till erbjudandet "köp två för en". Fyll i tuttarna och använd resten i läpparna, bra va!

Som extra dragplåster finns en äkta cirkusprins, tack och lov har han inte varit inblandad i någon olycka där hans blå blod skulle förspillas!

Sen finns naturligtvis alla clowner, annars skulle det ju inte vara någon riktig cirkus.
De goa, orangeklädda supporterclownerna som ger alla ett gott skratt. Den snickrande clownen Matte som samlar ankflickorna i flockar runt omkring sig men roligast av alla är nog den moderne tolkningen av den pilske och snåle Pantalone, som direkt hämtad ur Commedia del'art.
Klädedräkten och frisyren är densamma med mindre variationer.
Den mattelasserade, rutiga jackan som ser ut som mormors gamla vadderade täcke sitter som ett smäck. Det bakåtslickade, nästan axellånga håret ramar in ansiktet där foundation för män har trollat bort den av gårdagens, (orsakad av champagne och noga utvald whisky) lätta svullenhet.

I sällskap med Pantalone följer så cirkusprinsessorna/flickorna, som trippar fram på sina höga klackar, fixade naglar och stora läppar. (läppar som i förtvivlan skriker rakt ur, likt Edvard Munchs skriet) när ingen ser på.
De tittar med ömsom förakt ömsom attraktion på cirkusarbetarnas oljiga händer, kepsförsedda huvuden och koncentrerade blick.

Jag liksom riktigt ser hur fantasin skenar iväg hos Cipramiltöserna om vad som kan hända i ett tält, en sen kväll med dieselbrännaren på full värme och Eddie Medisa på full volym.
En sen kväll då shopping, besök hos frissan och ett samtal med coachen känns väldigt avlägsen.
En kväll där doften av olja, svett och grillad korv ( jag har aldrig ätit så mycket korv som under dessa racingäventyr!) blandas med ren och skär njutning utan tankar på Tantra eller Carpe Diem.
En kväll då de får vara då de är, vackra och närvarande, utan att behöva dra in magen, puta in och utmed valda kroppsdelar och efteråt, dela på en bira.

Så följer då den ena artisten efter den andra. Porsche clownen, Camaro med dess starke man, Volvoprinsarna osv.

Och så, är allt över

Tälten plockas ner, bilarna rullas upp på sina trailer och det resande sällskapen skingras över hela Norden.

2013 års turné är över och vad som händer 2014 vet bara Cirkusdirektören i himlen.
Tack alla människobarn, vilka ni än är och var ni än befinner er

Klockan på 5, som vanligt.
Ja, jag är verkligen uppe i ottan eller går upp med tuppen som man kan säga.
Ska snart ge mig i väg till partihallarna och handla höstblommor vilket i sig är kul.
Men åker jag senare kan det bästa vara slut och jag får sitta i enorma köer tillbaks.
Så det är bara att gäspa och ge sig av
Tjingeling

Norrköping och Villa Fridhem är mitt hem för natten och det känns helt ok.

Efter månader av reparationer och fullt av folk runt omkring mig, känns det väldigt skönt att få vara ensam eller snarare sagt, själv.
Inte har ensam och själv samma betydelse?
Det finns en text som säger att man är mer ensam i en dålig tvåsamhet än en egen ensamhet och det stämmer nog!
Jag känner mig inte ensam här på fridhem, utan mer.....själv.

När jag satt i den fint inredda restaurangen, med en god middag och ett glas bubbel, kände jag verkligen att jag var jag och att jag tycker om mitt eget sällskap.

Nu i sängen, tittandes på tv för första gången på väldigt länge, känner jag att sömnen kommer krypande och lurar in mig i John Blunds land.
Så godnatt alla nära och kära, sov gott!

I går så var det då dagsför inflyttningsfesten!
Fredagens intensiva köprunda med inköp och hämtning av Nibblegrisen, 25 kg närmare bestämt,samt dryck till denna tog tid och kostade på (många sätt)
Sedan lagades potatissallad, vanlig sallad och div tillbehör.
Vilken tur att vi har så fantastiska vänner som hjälpte till.

Men störst hjälp fick vi av Inger, min storasyster som den senaste månaden hjälpt oss att röja undan, mata hönorna och klippa gräsmattorna.

Nåväl, det var både spännande och en smula läskigt att inte ha en blekaste om hur många gäster som skulle komma eftersom set var en helt öppeninbjudan.
Mao var vi inställda på att det kunde dyka upp mellan 70och 500.
Nu blev det ca 200 glada själar som fick näring såväl för kropp som själ.

Och så fortsatte dagen. Gästerna avlöste varandra och guidade turer i konsthallen blandades med besök i Gårdsbutiken och kel med hönorna.

Klockan 22 hade satts som en sluttid men ni vet i festens hetta.....
När klockan blev 1 hade sista dansen dansats, sista drycken druckits och sista skrattet skrattats.
Som ett upplyst tempel mitt på den Västmanländska slätten stod så det120 kvm stora tältet, tomt och lysande som ett monumental över en fantastisk dag!
Tur att det bara är invigning en gång:)

Godnatt alla människobarn!

Ohohohohh vad en lite flicka kan gnoooo, sjöng Monica Zetterlund, och det är sannerligen det jag gör nu!

Jag tänker på min älskade mamma som alltid var kolossalt stressad över situationen om någon kom på spontanbesök.
Stressad över att det inte var tillräckligt städat, stressad över att skämmas " vad ska folk tro?"
Min älskade mamma var som en liten ängslig flicka hela livet, en flicka som var så mån om att allt skulle bara helt och rent. Det var som om hon trodde att hon blev bedömd efter det när det kanske bara var hon själv som dömde sig själv.
Tanken slår mig under det intensiva städandet inför lördagen att jag vill att det ska vara fint, inte för att jag inte duger annars, utan för att det annars inte går att ta sig fram eller njuta av konstverken.
Så nu fortsätter jag och ser fram mot lördagens invigning!

Ligger i sängen och känner mig....uppfylld av en känsla.

Igår lagade jag en god fiskgryta till middag och vi skålade i skumpa för att E gjort färdigt sitt konstverk, det första i konsthallen.
Sedan var det en invigningsritual som var mystisk, spännande och varm.
Jag tycker att det är en sån gåva att få prata om livets socker och salt med människor som vågar vara ärliga och nyfikna. Människor som inte stelnat i former, skapade av andra.

Så nu, efter ännu en dag med hårt jobb ligger jag i den nyinköpta, antika kökssoffan och bloggar, trots stt ögonlocken snart stängd....

Godnatt världen

Obamas statsbesök ställde verkligen till det!!!
Min gäst, dräng och extrason, hur man nu väljer att se det, är en konstnär som verkligen har fått tillbaks skaparlusten.

Önskelistan om material han behöver för att använda till sina alster tar aldrig slut. När jag tror att jag hittat det mesta ringer det på mobilen och jag hör på bruten svenska, kanske du kan köpa chinese inc och kolkritor och karbonpapper och ......

Hade det inte varit för Obama, hade jag åkt till Kungsgatan och i butiken hittat allt jag behövde, men nu var Stockholm avstängt vilket innebar att jag inte kunds åka dit. Så det har blivit jakt etter prylar i Enköping, Solna och Västerås.
Men nu är skaparverkstan stängd för dagen och sömnen ligger på

Godnatt alla människobarn

Solen har värmt oss alla ännu en dag och det känns underbart.
För även om träden börjar skifta i färg och luften är klar känns det som sommaren dröjer kvar en smula.

Idag började jag att skapa den upplevelsehörna för dementa personer, som jag egentligen hade velat slutföra till sommaren, men tiden har inte räckt till. (Bättre sent än aldrig heter det ju:)
Här är det meningen att man ska kunna stimuleras utan att deltaga, njuta utan att behöva oroas osv.
Växter av olika slag har köpts in och nästa anhalt blir Järna och antroposoferna där jag ska köpa en vattentrappa Det ska bli spännande!

Sov gott allihop

Vaknade i morse och det kändes som höst.
Luften var kyligt klar och på skuggsidan av svinalängan såg jag första tecknet på frost, så nu inte bara kändes det som höst, det ÄR höst.
Trots detta har mina älskade, fjäderklädda filurer fått vårkänslor, eller kanske bara kommit on i puberteten.
Helt plötsligt ser jag en av de unga tupparna snabbt men brutalt försöka para sig med Blondie, en av de yngre hönorna.
Varken ynglingen eller Blondie verkade fatta vad de sysslade med utan såg förvånade ut.
Så nu har mam tonåringar hemma igen!!!
Sov gott allihop

Jag har en fantastisk dräng hos mig.
Missförstå mig inte nu och lägg in en värdering i ordet utan lyssna på den positiva klangen i dräng.

Han kommer från Paris och är son till en av mins bästa vänner och är därmed en människa jag haft förmånen att följa sedan han föddes.
Det fantastiska med denna unge man är att han är klokare och mer filosofisk än kanske någon jag träffat, trots sin unga ålder.
Hur många 20 åringar kan eller rättare sagt vågar, se och reflektera över sitt sätt att vara, det goda och det onda, eller det viktigaste i livet att vara en sann människa. Sann mot andra men framförallt mot sig själv.

Vi har många samtal under vår arbetsdag och jag slutar inte att förvånas över det faktum att han är en sann filantrop och ett riktigt naturbarn.

Vi diskuterar om religion, filosofi, ja livet och jag lär mig om de judiska traditionerna på samma sätt jag med nyfikenhet, lär mig om andra religioners traditioner, av vänner som har annan tro.
Paris som jag och många älskar, denna världsmetropol som konstnärer och författare har vallfärdat till under århundranden, kan även kännas som en ständigt pulserande, stresspunkt förstår jag nu.
En känsla som vi, som bara är där på besök kanske inte upplever.

Skillnaden mellan storstadslivet med alla ljud, bilar, människor och pulsen det innebär att leva i en 10 miljonerstad och vistelsen här med tystnaden, den rena luften och naturen måste naturligtvis vara enorm.
Under våra samtal kom vi fram till att det ena utesluter inte det andra och livet har olika faser där båda miljöer kan vara livgivande, beroende på var man befinner sig i livet.

Tydligare än igår kan det inte bli då han sent på kvällen, det var nästan svart ute
( ni vet det finns inga vägbelysningar här på vischan och då är natten verkligen svart) och han fick lust att springa över fälten för att se vad som brann, någon kilometer bort.
(Efteråt fick jag reda på att det var en granne som eldade så det var ingen fara)
Jag stod vid kanten till sädesfälten och försökte se honom, då jag helt plötsligt hör en sång eka långtifrån, på hebreiska.
Sången närmade sig och där, mitt på de enorma, gula, nyskördade fälten kom han sakta vandrande, fortfarande sjungandes och jag hörde att han var lycklig trots att jag inre förstod ett ord.
Så vackert och så magiskt!

I den stunden slog mig tanken/frågan
Undrar hur många människor är det, som vandrat över ett kilometerlångt sädesfält, i natten och sjungit högt så det ekat över hela socknen?

I kväll ska jag göra det