Jag har en fantastisk dräng hos mig.
Missförstå mig inte nu och lägg in en värdering i ordet utan lyssna på den positiva klangen i dräng.

Han kommer från Paris och är son till en av mins bästa vänner och är därmed en människa jag haft förmånen att följa sedan han föddes.
Det fantastiska med denna unge man är att han är klokare och mer filosofisk än kanske någon jag träffat, trots sin unga ålder.
Hur många 20 åringar kan eller rättare sagt vågar, se och reflektera över sitt sätt att vara, det goda och det onda, eller det viktigaste i livet att vara en sann människa. Sann mot andra men framförallt mot sig själv.

Vi har många samtal under vår arbetsdag och jag slutar inte att förvånas över det faktum att han är en sann filantrop och ett riktigt naturbarn.

Vi diskuterar om religion, filosofi, ja livet och jag lär mig om de judiska traditionerna på samma sätt jag med nyfikenhet, lär mig om andra religioners traditioner, av vänner som har annan tro.
Paris som jag och många älskar, denna världsmetropol som konstnärer och författare har vallfärdat till under århundranden, kan även kännas som en ständigt pulserande, stresspunkt förstår jag nu.
En känsla som vi, som bara är där på besök kanske inte upplever.

Skillnaden mellan storstadslivet med alla ljud, bilar, människor och pulsen det innebär att leva i en 10 miljonerstad och vistelsen här med tystnaden, den rena luften och naturen måste naturligtvis vara enorm.
Under våra samtal kom vi fram till att det ena utesluter inte det andra och livet har olika faser där båda miljöer kan vara livgivande, beroende på var man befinner sig i livet.

Tydligare än igår kan det inte bli då han sent på kvällen, det var nästan svart ute
( ni vet det finns inga vägbelysningar här på vischan och då är natten verkligen svart) och han fick lust att springa över fälten för att se vad som brann, någon kilometer bort.
(Efteråt fick jag reda på att det var en granne som eldade så det var ingen fara)
Jag stod vid kanten till sädesfälten och försökte se honom, då jag helt plötsligt hör en sång eka långtifrån, på hebreiska.
Sången närmade sig och där, mitt på de enorma, gula, nyskördade fälten kom han sakta vandrande, fortfarande sjungandes och jag hörde att han var lycklig trots att jag inre förstod ett ord.
Så vackert och så magiskt!

I den stunden slog mig tanken/frågan
Undrar hur många människor är det, som vandrat över ett kilometerlångt sädesfält, i natten och sjungit högt så det ekat över hela socknen?

I kväll ska jag göra det