Och så var de bara 12

Tänker på boken ( och nu hämtar jag från Wikipedia)
Tio små negerpojkar (Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None, 1939, sv. 1940) är en deckare skriven av Agatha Christie. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och tillhör därför en av världens mest sålda böcker i alla kategorier.[1] Den svenska utgivaren Bonniers har från januari 2007 istället gett ut boken under titeln Och så var de bara en,[2] vilket liknar det namn boken haft i USA (And then there were none) alltsedan den första amerikanska upplagan utkom 1940

Att vara den som bestämmer över liv och död är inte vidare roligt.
Eller rättare sagt, det är vidrigt!
Av våra 13 kycklingar eller snarare tonåringar, verkar det vara minst 5 tuppar, ja troligtvis fler så vi måste göra oss av med flera av dem.

Så vad gör man?
Efter nödrop på FB om tupp som husdjur, inventering av vänners djurbestånd samt diskussion om sju separata hönsgårdar, en till varje tupp insåg vi att det är hönsen som är det heta bytet på marknaden, inte tupparna.
Som i verkligheten :)

Med nyslipad yxa, plastpåsar och kylväska kom då bödeln och tillika jägaren men även världens bästa Maria hit, punktligt klockan nio lördag morgon, som vi kommit överens om.
Efter att iordningställt slaktplatsen vandrade vi bort till hönsgården för att hämta en av tupparna och för en stund leka Gud som bestämmer över de levande och döda.

Här mina vänner kommer en intressant del in, kriterierna för urval.
Vad ska avgöra?
Utseende, dominans, beskyddarinstikt eller tuppkemi (tänkte skriva personkemi, men det blir kanske fel)
Märker till min förfäran att jag tycker de svarta tupparna är vackrare än de vita, trots mina musikminnen från min ungdoms tid.
Svarta tupp, när du hörs gala, blir det mörkt osv.
(Sven Vollter har föresten gjort en fin tolkning).
Jag har ju alltid varit intresserad av solidaritet och rättvisa så den sången och många andra sitter invävda i hjärnbarken.

Nåväl, medan jag satte på radions högsta volym gick Maria till verket.
Vad som skedde till Jill Johanssons countrytrall är dolt i mörkret, vilket paradoxalt får mig att känna mig som en hycklare, jag gillar ju att äta kyckling, men vill inte döda dem själv....

Efter någon timme kommer hon traskandes med en plastlåda innehållandes diverse organ.
Under stort allvar informerade hon mig, pedagogiskt vad de olika delarna hade fyllt för funktion och vad de skulle användas till.
Brösten skulle tillredas till middagen redan på lördagskvällen, på benen skulle det kokas buljong till söndagens förrätt, consumme med en liten pytt av levern och hjärtat från tuppen.
Efter det älgstek, naturligtvis från egen jakt.
På kvällen ringde Maria och berättade att måltiden varit sagolik. Tuppens kött hade mest liknat en Fasans, eftersom den var precis så muskulös som vilda fåglars kött blir (tacka tusan för det när mina fjäderfän rör sig över enorma ytor, helt fritt).
På kvällen, i sängen, kände jag, trots att tupparna nu var en färre att detta var nog den bästa slakt som gjorts.
Respektfullt, rent och med vördnad inför djuret och att allt togs till vara.

Avslutade med att nynna en liten visa som psalm
"Det var en kyckling som hette gullefjun...."