Appar, ja ni vet såna som man laddar ner till mobilen öppnar en hel värld, på gott och ont.
Jag har än så länge inte laddat ner så många men är en smula fascinerad över teknikens under.
En app jag precis använt är Runtastic som likt CIA följer en vart man än springer. Efter löpningen får jag resultat om hastighet, tid och kaloriförbränning.
En annan är hur man reser kollektivt i Stockholm och den är fantastisk. Med nuvarande plats som utgångspunkt får jag färdbeskrivning och guidning hur jag bäst förflyttar mig från A till B.
Der här kanske ni känner till allihop men jag är fortfarande i smekmånadsfasen.
Tänk vad tekniken rusar iväg!

Men ibland är det skönt att inte vara uppkopplad, incheckad och tillgänglig utan bara få vara.
I morse tidigt i gryningen var jag plötsligt förflyttad till Amazonas djungler, lät det som åtminstone. Fåglar med de mest märkliga läten sjöng som det var sista tonen de tog ( eller också var de bara pilska) och mina tankar kretsade kring vilka de olika arterna var.
Trots att jag älskar fåglar är jag rätt dålig som ornitolog och kunde inte placera de små liven.
Men en sak slog mig och det är verkligen så att i gryningen, med doft av ankommande sommar och konserten av fågelsång kändes livet väldigt levande.
Inga mobiler, ingen radio, ingen tv, nej bara den varma luften, fågelsången och mina tankar i sängen med nytvättade lakan. Bara nuet.
Nu ska jag duscha efter min löprunda, ta ett stort glas citronvatten och trycka på Spotifyappen och höra Totta Näslund sjunga Om Våren

Det var en gång för länge sedan.....
(När jag rotar runt i kartongerna dyker allehanda minnen fram)
jovars, 36 år är rätt så lång tid i och för sig, men det är inte det jag vill dela med er ut av, utan hur snabbt utvecklingen går fram.
På bilden är jag 19 år och jag och mina kommande barns far Bertil, gav oss i väg på en lång resa till Västindien.
Från Barbados gick resan vidare till olika öar varav Dominika blev den där kontrasten till lilla Sverige blev störst.

Eftersom varken jag eller Bertil någonsin, varken då eller senare lagt värdering i lyx och turistande, blev vistelsen på nästan två månader en upplevelse i sig.
På fotot står jag omgiven av byns barn och så var det vart vi än kom, därför turister i småbyarna hörde inte till vanligheterna. I den här byn var det dessutom så att de aldrig tidigare sett en vit person IRL som det skulle heta idag.
Småler när jag tänker på att det var nog i elfte timmen som vi fick uppleva det.
Vi bodde hos en varm kvinna som med sina sex barn, alla med olika fäder (som hon skrattandes berättade) upplät det enda rummet till oss medan hon och barnen bodde i köket. För henne var det en välbehövlig inkomst och dessutom var hon oerhört vänlig.
Men tillbaks till fotot
Överallt dessa rara barn som följde oss vart vi än gick och eftersom toaletterna lyste med sin frånvaro, följde barnen även med ut i havet som under ett koncentrerat trampandes av vatten blev vår toalett.....
Haha jag kan inte låta bli att skratta åt minnet och hur självklart allt tedde sig.

Nu rotar jag vidare i minnenas arkiv

Önskar er alla en fin dag

Vill börja med att lämna en varningens text om kommande innehåll. Ni som vill läsa om kärlek, sol och glädje får sluta läsa här.
Det är måndag kväll och jag önskar att jag kunde skriva nåt spirituellt och lättsamt men tyvärr är den dörren för tillfället stängd.
Som jag tidigare berättat öppnar jag kranen, orden rinner ut och sedan drar jag åt kranen igen och just nu är det ledsamhetens och sorgens ord.
Livet innehåller såväl glädje som sorg och om det bara väger jämnt i vågskålarna är det överkomligt.
Men när sorgens skål blir överfylld känns tanken på jämvikt långt borta.

Återigen funderar jag på vart gränsen går i landet Integritas, vad som man som konstnär, författare och estradör kan dela med sig av utan att överskrida en annan människas integritet.
(Vet ni förresten att integritet kommer från grekiskans Integritas, hel eller orörd. Den som blir kränkt i sin integritet känner sig Mao inte längre hel.)
Därför vaktar jag, likt en Amstaff mina fingrar när de spelar över displayen så att inte hjärnan ska lura handen att avslöja något som innebär att jag drar undan mattan för någon, mig själv eller någon annan.
Kranen får fortsätta vara stängd med risk att gängorna utsätts för ett så massivt tryck att de sprängs......

Tar ett djupt andetag, blundar och förflyttar mig till skogen med dess mjuka, gröna mossa, som så ofta givit mig tröst.
Önskar er en kväll där vågskålarna väger jämnare än hos mig just nu.