Tre personer har kommit att bli oerhört viktiga i våra liv här på båten. Det är John, Maria och Patrick, alla från Filippinerna. De jobbar och sliter med ett ständigt leende på läpparna. Samtliga är verkligen vänligheten personifierad och med tanke på deras rent ut sagt usla arbetsförhållanden är det fantastiskt vilken service de ger. Dagliga möten med stulna samtal lite då och då ger oss en inblick i hur livet är på andra sidan, dvs personalens. Jag är realist nog att inse att så länge som vi är betalande gäster och de är servicegivande personal, skulle allt prat om jämlika förhållanden bara bli floskler. Men jag inbillar mig ändå att vi kommit varandra en liten bit in på livet och det är säkert ett ömsesidigt och genuint intresse från bägge sidor. Maria som jobbar åtta månader i sträck  och har sin femårige och fjortonårige son boende hemma hos sin mor dvs deras mormor. Både hon och hennes man arbetar på båten och är hemma två månader innan det är dags att mönstra på igen. I tio år har hon jobbat så. 

Patricks leende kan få den största glaciär att smälta och glaciärer finns det gott om här i världens sydligaste skärgård. Stolt och glad kom han upp på nionde våningen där vi äter frukost och presenterade sin flickvän som också hon jobbar på restaurangen. 

Han serverar måltidsdryck varje kväll och har ännu inte riktigt förstått vilka dagar vi dricker vin eller inte. Skillnaden mellan oss svenskar som många från andra länder är ganska stor. 

Vi skiljer på vardag och helg, dricker vatten alla dagar utom helgen då det goda vinet smakar extra gott. Det känns lite som en nödvändighet eftersom all dryck ingår och det skulle bli en hel del på fyra månader med dagliga restaurangbesök lunch och middag.

Att det skiljer på vanor och värderingar kanske inte är så konstigt när det finns över 40 olika nationaliteter här ombord ( gäster och personal sammanräknade) varav de från  Medelhavs- länderna är i majoritet.

Många kanske inte reflekterar över alla de människor som möjliggör en sådan här enorm resa som det här är. Bara logistiken med livbåtar fulla med förväntansfulla resenärer, som åker fram och tillbaks då fartyget är för stort för att angöra hamnen, då man får ligga på redden (jo, man lär sig ett och annat:) måste vara en utmaning. För att inte tala om all proviant, vatten, vin, öl, toapapper m.m som ska lastas på i varje hamn. Alla måste ha koll på sin uppgift.

Men tillbaks till våra viktigaste personer på båten. Maria och Patrick har jag nämnt så då återstår John med sina snälla ögon och tystlåtna, sympatiska sätt som visar otrolig hänsyn till vår integritet.

Han är 28 år och vår Cabin stewart vilket innebär att städa vår hytt, lägga fram pappersark med information om kommande dags aktiviteter, måltider, utflykter m.m

Han viker toalettpapperet så slutänden blir till prydliga trekanter, och bäddar sängen efter ett veckoschema där lakanet arrangeras på olika sätt beroende på veckodag.

Tisdag med tre veck i rad, onsdag med hörnorna vikta åt olika håll osv.

Vi har föreslagit honom att han kan stänga dörren och istället vila på vårt rum den tid det skulle ta honom att vika fåniga snibbar och larviga mönster med handdukar och lakan, men jag tror inte han vågar. Jag har sett en arbetsledare gå runt med block och penna för att kontrollera att arbetsuppgifterna är ordentligt gjorda. Dessutom kanske det även handlar om yrkesstolthet, ja jag vet inte. 

Nu ligger vi i våra välmanglade lakan och jag ser på informationsrutan på tv att båten kör i 19. 7 knop och vi på nytt kör vi in i den Chilenska skärgården. Jag läser i imorgondagens informationsblad att vi kan dansa Salsa i Grand bar Mirabilis, eller träna Zumba vid Azurro bli pool på däck 9, eller Quis om the 70's, eller gå på "Seminar about anti-aning clinic, eller Italion lesson, eller Meeting for cardplayer, eller Arts and crafts, felt penguins, eller.......bara vara. 

Att resa innebär nya bekantskaper, ja rent av nya vänner. Jag har tidigare nämnt vårt bordssällskap vid middagen, sex personer varav fyra som är helt nya, vilket innebär diskussioner och nya infallsvinklar på saker och ting under den två timmar långa sessionen varje kväll. 

Ska man äta middag tillsammans i fyra månader, gäller det att trivas tillsammans, eller som det står i jordabalken, främja god grannsämja. Trots detta har vi nu när det gått en månad, försiktigt nosat på ämnen som politik, religion och genusskillnader. Olika erfarenheter och skilda levnadsöden bidrar till att middagen blivit en stund att se fram mot. Valet av mat är också något vi återkommer till då två i sällskapet är vegetarianer, två strikta LCHF anhängare, en som äter vad som helst och en kräsen glassoman, sen får ni lista ut vem som är vem. Det känns litegrann som vi vunnit på sällskapslotteriet eftersom vi respekterar varandras vanor och behov av såväl sällskap som avskildhet. Gemensamt för oss sex är dock att vi tar hänsyn till varandras integritet, vilket innebär att vi oftast skiljer på oss efter måltiden, men ingen regel utan undantag. En fika i chokladbaren och underhållning därefter har blivit en trevlig vana för fyra av oss.

Sydamerika har varit som en påse gott och blandat, en del smaskiga länder, städer och upplevelser och andra mer sura. När vi nu lämnar Usahaia bakom oss kan vi se tillbaks på två fina dagar. Att runda Kap horn kändes mäktigt, ja näst intill högtidligt och när båtens ångvissla tutade högt var det så att man nästan höll andan. Tanken på alla fartyg som förlist i det opålitliga och stormiga vattnet under århundradena, kom susande över oss, precis som den starka vinden.

Av fartygets 2900 gäster är 36 svenskar, resten fransmän, italienare, tyskar och några få från våra övriga nordiska grannländer. Även här kan vissa mönster ses (och nu tar jag mig friheten att vara generaliserande och fördomsfull)  

Vi har ett tyskt par som alltid är i vår grupp av engelsktalande resenärer och därmed engelsk guide, då det är utflykt. Anledningen enligt dem är att det är så mycket lugnare, inte lika mycket prat som i den tysktalande gruppen. Det dricks väldigt mycket öl bland tyskarna och mer vin bland fransmän, spanjorer och italienarna.

De franska männen visar lätt eller rejäl irritation om de inte hamnar först i kön eller på bra stolar i bussen, likaså de italienska kvinnorna som gärna tränger sig före. Många är påtagligt lika den Italienska operasångerskan i TinTin ( minns inte hennes namn) frisyren perfekt ordnad, naglarna nymanikyrerade och sminkade upp till tänderna redan vid frukostbordet. Danskarna tycker allt är dejligt och spanjorerna som läspandes pratar så fort,  att det enda man hör är bona notchesssss sssignora sssssignores. Vi svenskar förvånas över att kaffet är tunt som jungfrujunk (på ett italienskt skepp!) när vi istället vill ha starkt kaffe likt fosterfördrivning och den enda jag sett varit dyngrak är en man från Finland.

Nåväl, fördomar är till för att lösas upp och det ska bli intressant att se hur resan fortlöper även ur det perspektivet. Nu har kvällen övergått till natt och efter en fantastisk eftermiddag i  Eldslandet, i Argentinska vatten ( så otroligt vackert med alla kontraster, glaciärer) glider vi in i den Chilenska arkipelagen.

Nu har vi varit i Sydamerika sedan 19 januari.

Brasilien där vi stannat i Recife, Maceio, Salvador Bahia och naturligtvis Rio de Janeiro.

Sedan Uruguay där Punta el este blev första stop och sedan Montevideo.

Efter det Argentina med två dagar i Buenos Aires och kommande stopp i Puerto Madryn, två dagar Ushuaia och därefter styr båten mot Chile, dit vi räknar att komma den 7 februari och då först Punta Arenas.

Hitintills har Sydamerika visat otroligt varierade sidor. Det grönskande, välmående Uruguay i kontrast till Rio de Janeiro och Buenos Aires där guiderna inte kunde prata nog om hur farligt det var och visst har de en poäng, hamnkvarteren har väl i alla tider ansetts vara farliga och ett tillhåll för sjömän, banditer och slinkor. ( Äntligen fick jag ett sammanhang att använda det utdöende ordet slinkor. Tänker alltid på Nils Ferlin då jag läser ordet)

Det är stor variation utseendemässigt också beroende på människornas bakgrund.

Som jag tidigare skrivit är Brasilien brokigast med flera nyanser i skalan vitt till kolsvart medan många av Argentinarna har tydliga drag från sin indianbakgrund. I Uruguay ser vi inte många nyanser av brunt, här ser alla ut som halvblonda europeer som tyvärr är ett resultat av den massaker (guidens ord) som spanjorerna utförde, då de la landet under sina fötter. Som en följd av denna återstår i landet endast 3 procent av urinvånare.

Att landet är rent och prydligt kan nog till viss del bero på alla de pengar som nazisterna tog med sig till Uruguay efter andra världskriget. Av de 9000 krigsförbrytare som smet i väg till Sydamerika togs mellan 1500-2000 emot av Brasilien, 500-1000 togs emot av Chile och resten, åkte till Paraguay och Uruguay. Källa levandehistoria.no

Alla tider, städer och människor har sin historia och det är fantastiskt hur tango, samba, färgglada hus och god mat, står i kontrast eller kanske snarare kompletterar Sydamerikas brutala historia.

Jag är övertygad om att jag också, varje torsdag  skulle vandra omkring på torget i Buenos Aires om mina barn var försvunna. Eller sälja hattar av olika slag på marknaden om det var min enda inkomstkälla, för jag är övertygad om att vi människor är väldigt lika varandra, var på klotet vi än bor.

Men vad vore Sydamerika utan fotboll?

Trots att jag inte är vidare intresserad av fotboll tycker jag ändå att historian om hur Argentinas mest populära fotbollslag Boca Juniors fick sina färger är rätt kul

Enligt Boca Juniors officiella klubbhistorik från 1956 gick det till så här: När Boca Juniors bildades som amatörlag i april 1905, använde spelarna svartvitrandiga tröjor. Eftersom ett annat lag i stadsdelen Almagro hade liknande tröjor, spelades en match för att avgöra vem som skulle få behålla designen. Boca förlorade matchen och fick bråttom att leta efter ett nytt alternativ – laget skulle just gå med i det professionella fotbollsförbundet och behövde officiella färger. Då det visade sig lättare sagt än gjort att komma överens om vilka färger man skulle välja lät man till slut slumpen avgöra. Ordföranden Don Juan Brichetto föreslog att man skulle låta nationaliteten på det första fartyget som seglade in i hamnen i Puerto Madero avgöra lagets färger. Den första båten som seglade in var en svensk ångbåt från Johnsonline. För att höja kontrasten valde man en mörkare blå nyans än den officiella svenska flaggblåa tonen, och det gula korset ersattes med ett diagonalt – senare horisontellt – band. Inför 105-årsjubileumet av Boca Juniors start designade Nike en tröja med inte bara de svenska färgerna utan även korset (se bild) som laget bar under sommaren, dvs. januari 2010.

Källa: Sverige i Argentina

Ja, jag säger då det, man lär så länge man lever:)

Nu har vi återigen gett oss iväg mot nya äventyr, vinden känns svalare och det känns i luften att vi åker i riktning mot sydpolen. Om tre dagar ankrar vi nästa hamn, närmare bestämt Ushuaia och det ska bli spännande!