Att resa innebär nya bekantskaper, ja rent av nya vänner. Jag har tidigare nämnt vårt bordssällskap vid middagen, sex personer varav fyra som är helt nya, vilket innebär diskussioner och nya infallsvinklar på saker och ting under den två timmar långa sessionen varje kväll. 

Ska man äta middag tillsammans i fyra månader, gäller det att trivas tillsammans, eller som det står i jordabalken, främja god grannsämja. Trots detta har vi nu när det gått en månad, försiktigt nosat på ämnen som politik, religion och genusskillnader. Olika erfarenheter och skilda levnadsöden bidrar till att middagen blivit en stund att se fram mot. Valet av mat är också något vi återkommer till då två i sällskapet är vegetarianer, två strikta LCHF anhängare, en som äter vad som helst och en kräsen glassoman, sen får ni lista ut vem som är vem. Det känns litegrann som vi vunnit på sällskapslotteriet eftersom vi respekterar varandras vanor och behov av såväl sällskap som avskildhet. Gemensamt för oss sex är dock att vi tar hänsyn till varandras integritet, vilket innebär att vi oftast skiljer på oss efter måltiden, men ingen regel utan undantag. En fika i chokladbaren och underhållning därefter har blivit en trevlig vana för fyra av oss.

Sydamerika har varit som en påse gott och blandat, en del smaskiga länder, städer och upplevelser och andra mer sura. När vi nu lämnar Usahaia bakom oss kan vi se tillbaks på två fina dagar. Att runda Kap horn kändes mäktigt, ja näst intill högtidligt och när båtens ångvissla tutade högt var det så att man nästan höll andan. Tanken på alla fartyg som förlist i det opålitliga och stormiga vattnet under århundradena, kom susande över oss, precis som den starka vinden.

Av fartygets 2900 gäster är 36 svenskar, resten fransmän, italienare, tyskar och några få från våra övriga nordiska grannländer. Även här kan vissa mönster ses (och nu tar jag mig friheten att vara generaliserande och fördomsfull)  

Vi har ett tyskt par som alltid är i vår grupp av engelsktalande resenärer och därmed engelsk guide, då det är utflykt. Anledningen enligt dem är att det är så mycket lugnare, inte lika mycket prat som i den tysktalande gruppen. Det dricks väldigt mycket öl bland tyskarna och mer vin bland fransmän, spanjorer och italienarna.

De franska männen visar lätt eller rejäl irritation om de inte hamnar först i kön eller på bra stolar i bussen, likaså de italienska kvinnorna som gärna tränger sig före. Många är påtagligt lika den Italienska operasångerskan i TinTin ( minns inte hennes namn) frisyren perfekt ordnad, naglarna nymanikyrerade och sminkade upp till tänderna redan vid frukostbordet. Danskarna tycker allt är dejligt och spanjorerna som läspandes pratar så fort,  att det enda man hör är bona notchesssss sssignora sssssignores. Vi svenskar förvånas över att kaffet är tunt som jungfrujunk (på ett italienskt skepp!) när vi istället vill ha starkt kaffe likt fosterfördrivning och den enda jag sett varit dyngrak är en man från Finland.

Nåväl, fördomar är till för att lösas upp och det ska bli intressant att se hur resan fortlöper även ur det perspektivet. Nu har kvällen övergått till natt och efter en fantastisk eftermiddag i  Eldslandet, i Argentinska vatten ( så otroligt vackert med alla kontraster, glaciärer) glider vi in i den Chilenska arkipelagen.