Tre personer har kommit att bli oerhört viktiga i våra liv här på båten. Det är John, Maria och Patrick, alla från Filippinerna. De jobbar och sliter med ett ständigt leende på läpparna. Samtliga är verkligen vänligheten personifierad och med tanke på deras rent ut sagt usla arbetsförhållanden är det fantastiskt vilken service de ger. Dagliga möten med stulna samtal lite då och då ger oss en inblick i hur livet är på andra sidan, dvs personalens. Jag är realist nog att inse att så länge som vi är betalande gäster och de är servicegivande personal, skulle allt prat om jämlika förhållanden bara bli floskler. Men jag inbillar mig ändå att vi kommit varandra en liten bit in på livet och det är säkert ett ömsesidigt och genuint intresse från bägge sidor. Maria som jobbar åtta månader i sträck  och har sin femårige och fjortonårige son boende hemma hos sin mor dvs deras mormor. Både hon och hennes man arbetar på båten och är hemma två månader innan det är dags att mönstra på igen. I tio år har hon jobbat så. 

Patricks leende kan få den största glaciär att smälta och glaciärer finns det gott om här i världens sydligaste skärgård. Stolt och glad kom han upp på nionde våningen där vi äter frukost och presenterade sin flickvän som också hon jobbar på restaurangen. 

Han serverar måltidsdryck varje kväll och har ännu inte riktigt förstått vilka dagar vi dricker vin eller inte. Skillnaden mellan oss svenskar som många från andra länder är ganska stor. 

Vi skiljer på vardag och helg, dricker vatten alla dagar utom helgen då det goda vinet smakar extra gott. Det känns lite som en nödvändighet eftersom all dryck ingår och det skulle bli en hel del på fyra månader med dagliga restaurangbesök lunch och middag.

Att det skiljer på vanor och värderingar kanske inte är så konstigt när det finns över 40 olika nationaliteter här ombord ( gäster och personal sammanräknade) varav de från  Medelhavs- länderna är i majoritet.

Många kanske inte reflekterar över alla de människor som möjliggör en sådan här enorm resa som det här är. Bara logistiken med livbåtar fulla med förväntansfulla resenärer, som åker fram och tillbaks då fartyget är för stort för att angöra hamnen, då man får ligga på redden (jo, man lär sig ett och annat:) måste vara en utmaning. För att inte tala om all proviant, vatten, vin, öl, toapapper m.m som ska lastas på i varje hamn. Alla måste ha koll på sin uppgift.

Men tillbaks till våra viktigaste personer på båten. Maria och Patrick har jag nämnt så då återstår John med sina snälla ögon och tystlåtna, sympatiska sätt som visar otrolig hänsyn till vår integritet.

Han är 28 år och vår Cabin stewart vilket innebär att städa vår hytt, lägga fram pappersark med information om kommande dags aktiviteter, måltider, utflykter m.m

Han viker toalettpapperet så slutänden blir till prydliga trekanter, och bäddar sängen efter ett veckoschema där lakanet arrangeras på olika sätt beroende på veckodag.

Tisdag med tre veck i rad, onsdag med hörnorna vikta åt olika håll osv.

Vi har föreslagit honom att han kan stänga dörren och istället vila på vårt rum den tid det skulle ta honom att vika fåniga snibbar och larviga mönster med handdukar och lakan, men jag tror inte han vågar. Jag har sett en arbetsledare gå runt med block och penna för att kontrollera att arbetsuppgifterna är ordentligt gjorda. Dessutom kanske det även handlar om yrkesstolthet, ja jag vet inte. 

Nu ligger vi i våra välmanglade lakan och jag ser på informationsrutan på tv att båten kör i 19. 7 knop och vi på nytt kör vi in i den Chilenska skärgården. Jag läser i imorgondagens informationsblad att vi kan dansa Salsa i Grand bar Mirabilis, eller träna Zumba vid Azurro bli pool på däck 9, eller Quis om the 70's, eller gå på "Seminar about anti-aning clinic, eller Italion lesson, eller Meeting for cardplayer, eller Arts and crafts, felt penguins, eller.......bara vara.