Jag är övertygad om att det händer oss alla, mer eller mindre och mitt i allt det mörka kan det vara en tröst om man vet orsaken till ockupationen. Det blir liksom enklare att förstå och benen orkar vandra vidare i kvicksanden, precis så snabbt eller långsamt att man inte sjunker ner till djupet, det okända.

Men ibland kanske orsaken inte är synlig tack vare eller på grund av dolda försvar, otydliga signaler människor emellan eller ångesten som inte presenterat sin bakgrund. 

Kanske det blir som Kajsa grytt och Malena Jönssons tolkning av Billie Hollidays låt när de sjunger "God morgon smärta, gamle grå vän, god morgon smärta trodde vi sa adjö i går kväll, jag krängde och vred mig tills du verkade gått, men du är här när solen gått opp"

Då mitt i den djupaste melankolin (som så talande betyder svart galla ) kanske det likt sprickan i äggskalet då den lilla kycklingen vill ut, tänds en strimma av ljus. En solkatt av hopp som under en bråkdels sekund gnistrar till, ett hoppets blänk.

Hjärtat ber pulsen att  börja slå, bukfyllan, den sk födan förvandlas till mat som börjar smaka något, den tomma sömnen blir drömfylld och de oseende ögonen börjar betrakta omvärlden.

Det är inte alla gånger som det är glasklart vad som väcker själen ur dess törnrosasömn och frågan är om man någonsin får reda på det, men ofta är första tecknet att hörseln och luktsinnet vaknar. Fåglarna kvittrar och gräset doftar grönt liv, man hör människors kärleksfulla ord och maten doftar ljuvligt.

Det är i den stunden fienden kapitulerar och drar sig iväg från ockuperad mark och inser att den här själen/ fienden inte kommer ge upp, den här människan vill leva❤️