Han sitter därinne med ansiktet vänt mot tv-apparaten, liksom drömmande. När jag knackar på rutan märks ingen som helst reaktion. Knack, knack, knack, jag knackar igen och nu vrider han på huvudet, får syn på mig och reser sig upp.

Med långsamma, hasande steg kommer han mot mig och jag lägger märke till att han ser trött och ledsen ut.

 När han drar den delade fönsterluckan åt sidan hör jag hur människor skriker och gråter från tv-apparaten, det låter som ett nyhetsreportage från ett krigshärjat land.

 " Vad vill du ha?"frågar han med robotliknande röst på bruten svenska." En tunnbrödsrulle, tack" svarar jag, med näst intill lika entonig röst som honom.

Han ställer sig vid stekbordet och jag tycker mig höra en djup suck och jag betraktar hans profil i smyg. Den är vacker, med rena drag likt en grekisk Gud.

Helt plötsligt ökar volymen på människornas förtvivlade röster och han sneglar bort mot hörnet där tvn står. Jag ska precis säga till honom att det är ok att gå titta, att jag kan vänta på maten en stund, men istället frågar han, fortfarande vänd mot stekbordet, "Allt på?"

 "Ja, allt på" svarar jag och hjärnan kan inte låta bli att skena iväg.

Allt på innebär säkert sallad, ketchup, senap (extra stark naturligtvis ropar jag genom rutan) räksallad och grillkrydda, men kan ju faktiskt innebära verkligen ALLT.

Bostongurka, kabanosser, disktrasor, hushållspapper, gamla strumpor, avklippt hår och hans säd.

 Nej, nej, nej!!!!! Skärp dig Ulla, låt inte hjärnan löpa amok utan fokusera, kontrollera, styr in hjärnan på " normala spår" igen.

Jag kommer på mig att att skämmas för att jag drar in den oskyldiga mannen i min hjärnas tornado av vilda associationer, böjer mig fram och säger uppmuntrande "Det ska verkligen bli gott!!!"

 Den positiva framtoningen i mitt enkla konstaterande klingar lite skevt (det är ju inte en Nobelmiddag jag väntar på) så när mannen med uttryckslös min säger " Det får vi hoppas på" skäms jag lite över min entusiasm.

Han rullar in tunnbrödsrullen i foliepapper och jag fantiserar om hur obehagligt det skulle vara om jag efter att ha ätit upp rullen, skulle rulla ihop folien till en boll och stoppa in i munnen, som en efterrätt liksom. Usch, det skulle säkert ila i tandhalsarna redan efter första tuggan!

Jag tar emot silverpaketet, ser hur mannen går tillbaks till sin stol och fortsätter att titta på tv.

Själv sätter jag mig i bilen och låter maten tysta mun.

© ulla friberg ullafriberg.blogg.se