De nitiska vakterna låter bilen rulla in på kyrkogården som om vi vore VIP gäster. Jag förstår verkligen att de måste vara hårda en dag som denna då tusentals och åter tusentals människor besöker sina älskade släkt och vänners sista viloplats. Stämningen känns värdig på alla sätt och jag känner starkt den kollektiva sorgen som vi alla delar, men också tacksamheten att fått haft våra kära i livet och att själva få vara kvar en stund till. Min älskade syster kämpar med tunga steg uppför den branta backen, hängandes på sin rollator och "tack vare" sin svårighet att gå, har vi likt färdtjänst fått åka ända fram till gången som leder upp till minneslunden. Halvvägs upp sätter hon sig på bänken för att vila och fattar mina händer" Ulla, min älskade lillasyster, jag orkar inte gå ända upp, jag stannar här" Med vetskapen om att hon är trygg med Roffe som sällskap bestiger jag krönet på sorgens berg där ljusen tävlar i antal med stjärnorna. Vid tallarna tänder jag ljus för alla mina kära och Lena får ett eget turkost ljus. På vägen tillbaks betraktar jag alla dessa människor som likasom mig förlorat många av de man älskat och när våra blickar möts är det i samförstånd, vi vet hur det känns ❤️ Tänker att alla vi som samlats här också kommer att tillhöra de  som ändrat tempus från att leva till att ha levt. Kanske inte idag eller i morgon, men någon gång. När vi släpper av Inger hemma så kramar hon mig och säger  " Nu lillasyster är det bara vi kvar" Ja, visst är känslan av att vara äldst i släkten konstig men så är det och jag är tacksam att få vara med ett tag till♥️