Vid Fridhemsplan kommer det in två årsrika damer, kanske si så där i 80, 85 års åldern. Trots sin ålder såg de rosiga ut i ansiktet, troligtvis som följd av promenad i det kalla vintervädret. 

Eftersom jag och mina kurskamrater på vårt sista seminarium, dagen innan examen till läkeörtterapeut  fick träffa en kvinna som specialiserat sig på ansiktstydning, blev jag intresserad och började syna deras ansikten.

Nog syntes det att de levt ett glädjerikt liv med"ärliga" skrattrynkor och visst fanns det avtryck av såväl sorg som förvärvad klokhet. Men inget som speglade cynism, bitterhet eller ilska. Nu ska jag ärligt säga att min kunskap kring det hela är nästintill obefintlig efter bara en dags studie med tanke på att de som är skickliga, har arbetat i decennier med detta, men ändå. Vissa linjer speglar onekligen väldigt väl det inre själslivet.

Hur som helst satte de sig med ansiktena vända mot mig (ni vet en av de här "nyare"bussarna och som ger oss åksjuka smått panik, om det är de enda lediga platserna som innebär att åka med ryggen mot färdriktningen) och fortsatte det samtal, jag förstod pågått innan de steg på bussen.

"Vad jag menar är att jag tror ungdomarna, ja människorna överlag mår så dåligt idag är att de inte känner glädjen på riktigt, när man lever i jämvikt" dam två nickade och dam ett fortsatte 

" Du vet idag ska alla se till sig själva, allt ska kretsa kring sig själv och sina egna behov, överallt öser det över med kloka citat om tänk på dig själv och skit i andra, men du vet, då blir det ju ingen jämvikt. 

Jag har tänkt så här i mitt liv, om jag ber om hjälp, så erbjuder jag någon annan hjälp, oftast samma dag och det behöver inte vara till samma person som hjälpte mig för då kan det bli gentjänster och det är en annan sak. Ett exempel kan vara att jag ringer och frågar om svågern kan hjälpa mig att skruva upp en tavla. Efter det samtalet kan jag knacka på dörren till grannen och fråga, behöver du hjälp med något? Jämvikt, förstår du?

Nu insåg jag att samtalet var viktigare för mig än hållplatsen innan som jag skulle hoppat av vid, så jag sneglade ut genom fönstret med fortsatt spetsade öron.

" Så här har livet sett ut och fler runt omkring mig har också anammat det här, när jag förklarar att det får mig att må bra.

Men vet du vad det sorgliga är, samtalen till mig som ex" hej Gerda det är Birgitta, hur mår du, behöver du hjälp med något? börjar sina bort för vännerna dör och de unga har inte tidför  de har fullt upp med sig själva och sitt liv"

Nu synade jag hennes ansikte igen men kunde inte hitta något tecken på bitterhet, vare sig kring munnen, ögonen eller pannan

"Men jag är inte bitter sa hon skrattandes och härmade Tony Richardson, jag tänker fortsätta att leva som jag alltid gjort och leva i jämvikt, behöver du hjälp med något idag förresten? frågade hon väninnan som började skratta hon med.

Vi gick av bussen alla tre och innan vi gick åt olika håll sa jag " det var inte meningen att lyssna men det gick inte att låta bli, tack!"

När jag efter en stund vände mig om, såg jag de två damerna gå arm i arm med små steg så att broddarna skulle göra nytta och det lät som de skrattade.