Idag tog vi farväl av dig min systeryster Lena.

Det var värdigt, vackert men otroligt sorgligt och konstigt. Du har alltid funnits i mitt liv och nu är du..,,,borta, eller vad jag tror, bara i en annan dimension

Vem ska jag nu prata om barndomens minnen som givit så mycket glädje men också sorg, Vem ska jag snacka söderslang med och planera fest för swingpjattar och nalensnajdare för att hedra mamma och pappa med? Vem ska jag minnas varma bilfärder genom Europa till Portugal där vi i Pyrenéerna blev rånade av bergsrövare på 60 talet? Vem ska jag dansa Anita Lindbloms "I basker blå" med rörelser till? 

Känslan av livets futtighet blir väldigt stark och jag tänker på oss som får vara med en stund till.

Vi får ta vara på varandra och bära med oss alla goda minnen, alla skratt och tokigheter. Sjukdomarnas fula trynen och händelser i det förgångna har alltid sin förklaring men får inte dominera över det faktum att århundrandets primadonna nu får leva la dolce vita med mamma, pappa, övrig släkt och vänner♥️ 

Är övertygad om att Lena och Gunilla sjunger en fado tillsammans och att alla välkomnar henne med ett glas Pol Roger och en ljuvlig skaldjursplatå när hon nu gör en glänsande entré genom pärleporten. 

Jag blundar och både ser och hör änglakören kraftfullt sjunga"You simple the best" samtidigt som de likt konfetti strör tusentals stjärnor på den gyllene, himmelska lyckliga gatan, där hon leende skrider fram i glänsande pumps som en tuff brud i lyxförpackning ♥️

Den Lena vi alla älskade har äntligen fått ro