Mot ljuset och framtiden☀️ Jag har hela livet betraktat och även beskrivit mig själv som en arbetshäst, en Nordsvensk märr eller ett Ardennersto. När livet av olika skäl varit svårt eller smärtsamt har jag liksom andra ston stretat framåt, med nedböjt huvud och alla själsliga muskler hårt spända satt den ena hoven före den andra, framåt, sakta men säkert.

Ibland har det varit som att vandra i snöstorm med isande vindar i snödjup som når upp till manken, ibland i hetta och törst, framåt, ett steg i taget.

Alla har vi vårt bagage med och ibland blir jag trött och hålögd när jag läser människors självutlämnande texter från barndomen och framåt. På ett plan förstår jag till fullo, det terapeutiska behovet av själslig läkning, längtan efter uppmärksamhet och bekräftelse eller  kanske störst av allt, längtan efter upprättelse och förståelse för att vi blivit de vi är, på gott och ont. 

Tänker samtidigt på alla underbara berättelser jag tagit del av genom litteraturens värld och nu, med dagens teknik, alla generösa texter, både sorgliga och roliga som någon tagit sig modet att dela med oss andra.

Jag slåss även själv med mina tankar på vad som är skälet att jag snart filat färdigt på smärtsamma men även glädjerika texter om min släkt och familjs öden. Kanske är det mina vänner som med omtanke "tjatat" färdigt, kanske även jag längtar efter lugn, eller kanske det helt enkelt är så simpelt att nu är det dags att damma av den gamla märren och vandra mot nya vägar. 

Tittar på mig själv i spegeln och framför mig ser jag en åldrande islandshäst, manen är yvigt grå, ögon som både är sorgsna men glittrar då det spritter till i hjärtat och det ska gudarna veta att det gör.

Känner sån enorm glädje och tacksamhet över mina älskade barn, Vida barnbarnet, älskade vänner och kärleken som jag är övertygad finns för oss alla ♥️Det ska vara gott att leva