Tänkte först inte kommentera kring Benny Fredrikssons död, men efter några utbytta tankar som vi i Södra Latingänget haft kring vår klasskamrat ändrade jag mig, för oavsett hur han var som chef kan man aldrig ta ifrån honom den stora kärleken till Teatern. På estetiska linjen var vi alla engagerade gymnasieelever som brann för den konstform vi valt, Lotta jag och Benny var några av dem som valt teater, andra konst, fotografi eller musik. 

Det kokade i lokalerna av skapande och de "vanliga" ämnena kom i skymundan. Vi sov över i skolan, tillbringade helgerna med repetitioner och allt kretsade kring teatern. Benny brann i iver att komma in på scenskolan och vi skrattade gott åt hans skorrande rrrr... som följd av att han läste för Ernst Hugo Järegård.

Det var nog aldrig någon som tvivlade på att han skulle ånga fram i teatervärlden och även om vi bara råkade på varandra slumpmässigt under åren, hade han alltid ett leende på läpparna och hälsade glatt.

När döden döden kommer oväntat är det lätt att rannsaka sig och i synnerhet när det gäller självmord, har själv drabbats två gånger i familjen. 

Alla analyserar sina handlingar och vilka tankar som troligen ockuperat hjärnan hos den som inte ser någon annan utväg än att dö, får vi aldrig veta. 

Barbro Rydén, delar det du skrev, tycker det är talande, hoppas det är ok

"Sorgligt är det hur som helst. Känner inte alls till hur han var i chefsskapet. Minns bara den unga ambitiösa killen som skulle bli stor skådis till varje pris

💕