Parallellt med att vi vandrade från Humlegården plingade det med jämna mellanrum till i mobilen. 

I vanliga fall skulle jag låtit den ligga kvar i fickan för att rikta koncentrationen åt manifestationen, men just då var det så självklart att ta upp mobilen ur fickan.

På skärmen kom bilder på mitt första barnbarn, bara två dagar efter hennes ankomst till det här livet. En så fin liten tös med hela livet framför sig, med allt vad det innebär.

Kraften som fullständigt omkullkastade mig när jag insåg  att även lilla Vida kommer att möta livets glädjeämnen men även svårigheter blev som en förstärkning av manifestationens innehåll.

Som mamma till en dotter och ett barnbarn som fötts till flicka blev känslan av att jag inte har något annat val än att, så länge jag lever och orkar, engagera mig i alla frågor som handlar om jämnställdhet, oavsett ämne. 

Ja, det känns helt enkelt som en skyldighet för mig när jag tänker på alla dem som i århundraden kämpat för att jag som kvinna kan rösta, studera och att jag så småningom, förhoppningsvis, får uppleva att alla kvinnor och män, oavsett ålder får leva jämställt.

Nu handlar det här inte främst om genus, självklart hade jag känt samma sak om det var mina söner som på grund av det dom bär mellan benen skulle bli behandlade som mindre värda, som ägodelar eller villebråd.

Men nu är det fortfarande så att vi har lång väg att gå och jag kan inte göra något annat än att dra mitt strå till stacken, förmedla mitt budskap att jag och andra ser er, ni kvinnor som förnedras och behandlas illa, men vi SER även ER som behandlar flickor och kvinnor illa och att jag kommer fortsätta att vara obekväm och kanske även pinsam i någons öga gällande mitt agerande, text och språk.

Så länge jag andas kan jag göra något🌿