När det nu strömmar en tsunami av fördämda, unkna övergrepp på FB och andra sociala medier, undrar jag över hur män (och tyvärr, även vissa kvinnor) som vi vet har betett sig minst lika illa som Martin Timell och dagligen haft sexistiska, rasistiska och homofoba kommentarer om andra, kan raljera om sitt förakt över sin offentliga"själsbroder". 

Än värre dess "fanclub" som fegt trycker på gillaknappen eller nervöst skrattar med i skämten trots att de fastnar i halsen.

Kanske det är svårt att rannsaka sig själv. 

Jag har haft förmånen att få vara med i några böcker och dela med mig av mina tankar. I den fjärde boken i serien Hälsa &Folkbildning bidrog jag med en text kring detta och jag vill varna känsliga läsare för innehållet

Bodhidharma

Dockan som alltid reser sig, gång på gång på gång, trots  att slagen, inte nödvändigtvis fysiska, dagligen, metodiskt och spontant i ursinne haglade över henne.

"Du är ju för fan dum i huvudet, dra åt helvete, lyssna på mig för fan!!"

Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år….

Inte en enda dag utan vredesutbrott, inte en enda dag utan ironi, inte en enda dag utan nedlåtande kommentarer om andra, men även henne och framförallt hennes vänner och familj, alla, alla, alla.

"Jävla idioter, Jävla bögar, Javla fittor, Jävla blattar"

Hon hade provat allt, varit tyst, nickat leende, hållit med om allt han sa. 

"Va fan! Sluta bete dig som en idiot, som en dörrmatta för i helvete!"

Varit ifrågasättande, hur menar du nu?

"Är du helt jävla dum i huvet, fattar du ingenting, du lyssnar ju för fan inte!"

Varit arg och försökt säga ifrån

" Du är ju sjuk i huvudet, sök hjälp för fan!"

Alla var idioter, feta kossor, feministfittor, flator eller fula.

Bara han var felfri och en gåva till världen.

Hon försökte dricka till bot, äta hans sömntabletter och till slut tystna, sluta prata.

"Fan vad fint vi har det, jag gillar när du är normal och håller käften.

Hon slutade träffa sin familj och sina vänner. Passade på att prata i telefon med nära och kära när hon var ensam och sa inte emot när han tyckte någon var ful, fet eller dum i huvudet, utan nickade bara med som om hon också tyckte det, allt för att inte väcka ilskan. Hon vägde varje ord och handling på en noga avvägd våg, ett ord, ett gram fel och vulkanen vaknade.

Varje gång Bodhidharma upp igen, tills en dag….

Hon märkte inte ens, till en början att huden blivit knottrig, att det var som om något växte där, att något ville ut. En kväll när hon duschade  såg hon i badrumsspegeln att det var vingpennor som vuxit ut, att det var fjädrar som utvecklades och hon blev livrädd. 

Men då, helt plötsligt hörde hon en röst, eller snarare två röster som liksom viskade, "vi har försökt att nå dig, att ge dig tecken, men du har inte lyssnat, så nu hjälper vi dig, vii skyddar dig"

När hon kom ut från badrummet var det släckt och han hade gått och lagt sig. Hon smög in i rummet, kröp ner i sängen, stängde ögonen men i huvudet snurrade tankarna, tänk om hon var död, om allt det som skedde nu bara var en dröm, om dockan inte rest sig upp?

I gränslandet mellan vakenhet och sömn kände hon en rörelse under täcket, hans hand som sökte sig ner efter hennes rygg och….ett skrik, hans skrik.

Vad faaan är det du har på ryggen? Vad är det för äckligt?

Hon blev klarvaken, vände sig om beredd att tala om att nu, nu räcker det, men i stället kom det fram ett kvack…kvack, kvack.

Skräckslagna ställde de sig båda på varsin sida om sängen och när han tände lampan, tystnade de. Hon såg skräcken och ångesten i hans ögon när han förstod vad han gjort henne, vad för varelse han tvingat henne att bli. Hon hade blivit en gås. 

En gås där alla hårda ord, sarkasmer och elakheter bara rann av, som vatten på den för själen, skyddande fjäderdräkten, en gås som inte kunde fara illa längre, inte kunde skadas.

"Vi skyddar dig" orden hon hört fick en förklaring, en fullständigt logisk innebörd. Ord uttalade från sedan länge hädangångna släktingar, mor och far, människor som älskat och fortfarande älskade henne trots att de befann sig på helt olika galaxer.

De tittade på varandra och längs deras kinder rann tårar, fyllda med havssalt vatten från sorgens ocean. Kanske stod de så i en timme, kanske står de så än.          

ulla.friberg©2017