Var försiktig med dina ord och handlingar

När de en gång blivit  sagda eller gjorda

Kan de bli förlåtna

Men inte glömda

Orden känns aktuellare än någonsin nu när alla modiga röster hörs.

Ser med förvåning att vissa män men med ännu större förvåning några men ändock, kvinnor som tycker "att det gått för långt med "Metoo" 

Eftersom jag liksom många andra varit utsatt samt jobbat med ungdomar och vuxna som varit med om kränkande upplevelser har jag några funderingar kring hur de tänker

"Hon överdriver, det kan inte ha varit så farligt, jag såg inget" ( mao jag tror inte på vad hon säger)"

"Varför sa hon inget då? Vad är det för mening att dra upp saker som hände för så länge sedan. (Mao  jag tror inte på vad hon säger)

"Det kan ju inte stämma, han som är så trevlig" (Mao  jag tror inte på vad hon säger)

Brist på empati och inlevelseförmåga i kombination med de tre aporna, ser inte, hör inte, säger inget (han har ju inte gjort mig nåt)

Själv varit utsatt för övergrepp och lärt sig förtränga upplevelsen för att överleva. " Min pappa slog mig men det har jag aldrig mått dåligt av"

Rädsla för att själv drabbas ( sköt dig själv och skit i andra)

En sak är säker

Traumatiska upplevelser kan aldrig rangordnas av någon annan. Man kan aldrig veta vad en annan känner

För många går det många år efter upplevelsen innan man ens vågar tänka på det som hänt, om man någonsin gör det

Ett enda ord eller handling kan dräpa känslan att vara värd något.

Slutligen till dig som tycker det gått "för långt" 

Har du själv en dotter, syster eller mamma som du tycker måste kunna tåla lite skoj, att det är väl inte så farligt om någon kallar henne fitta eller tafsar henne på brösten eller en son som lägger ut "roliga" sexistiska skämt och ex ranking om fulaste/snyggaste ligget på nätet?

I så fall är det lååång väg kvar att gå och Metoo är bara början