Fredagstankar med nostalgi

Ett besök på Eastmansinstitutet gav minnen från barndomen, eller rättare sagt tog mig tillbaks till slutet på 60 talet. Då jag föddes på Kungsgatan 37 i Klara församlingen tillbringade jag de sex första åren som Norrmalmsflicka för att först året senare bli Vasastanstös.

Västmannagatan och senare Observatoriegatan som var sista adress när jag sen som sjuttonåring flyttade hemifrån till Valhallavägen som kändes kargt, trist och långt från stadens puls, men det är en helt annan historia

När jag nu traskar Odengatan fram minns jag konfirmationen i Gustav Vasa kyrka där mitt ämne var kärlekens betydelse ( vad annars?:)
Eftermiddagarna på tehuset på Vegagatan där politik, kärlek (vad annars?:) och musik diskuterades över en kopp rykande Lapsang souchong
Inspelningen av mannen på taket där  helikoptern kraschade på nedgången till de offentliga toaletterna mitt på Odenplan, scenen från fontänen utanför Eastman och minnet när jag nyfiket följde Carl Gustav Lindstedt klättrande bland takåsarna från fönstret från mitt flickrum.

Tennstopet och Wasahof ligger där dom ska, liksom leksaksaffären med kastlådor fyllda av olika plastdjur som jag befolkade min imaginära bondgård med. Alla perfekt gjutna och målade med en otrolig detaljrikedom
Till skillnad från dagens välbeställda Vasastadsbor var nog medelinkomsten relativt låg och ingen lyfte på ögonbrynen över avsaknaden av dusch, ja tom varmvatten och toa, speciellt i Rörstrandsområdet som till vissa delar var ren slum.
När jag vandrar Dalagatan fram ser jag Vasaparken där vi som gick i Gustav Vasa hade gymnastik. Brännboll, 60 m och vem är rädd för svarte man (?) var en del av det som pågick under lektionerna. 
Kvartersbutiken i Astrid Lindgrens hus där ägaren med sin förtjusning för unga pojkar sålde öl till de snyggaste killarna trots att det var många år kvar till myndighetsåldern.
Så slutligen Eastman där mamma jobbade i garderoben och senare på röntgen. Den hierarkiska miljön fascinerade mig starkt då tandsköterskorna rörde om i tekoppen till tandläkarna för att drycken skulle vara perfekt avsvalnad.
Minnen som ger både glädje och sorg, minnen av en svunnen tid men som även lever kvar i dag eftersom Wasahof fortfarande är en av mina favoritkrogar och fortsätter att ge minnen.
Idag blir det återigen ett besök och kanske tar jag en fika på Ritorno eller en fredagslunch på Wasahof, den som lever får se.
Önskar dig och mig en fin fredag❤



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0