Jag har alltid haft starka vårkänslor och precis som djuren känt att det spritter i kropp och själ men i år känns det stillsamt. Kanske det är åldern ( men det tror jag inte) eller livets upp och nedgångar,(troligare) som påverkar sinnets öppenhet. Det är i och för sig ganska självklart att om det finns sjukdom och sorg i livet är utrymmet inte lika stort för annat, just då.

Jag är övertygad om att det mesta i livet handlar om konsten att vara lyhörd, för sin egen och andras behov och cykler som reglerar glädje och sorg. Livet är ju inte en autostrada där vi kan ligga i 160 blås och snabbt nå vårt mål ( om vi ens vet vad det är ) i alla fall inte för de flesta, utan snarare som en bilsemester i Europa där böljande vinfält blandas med branta alper. Ibland kan det dessutom vara så att skylten som visar att vägen är en återvändsgränd, är avstängd har ramlat ner eller plockats bort av någon tidigare bitter bilist. " Har jag gjort den här resan i onödan ska ingen annan heller slippa!"