Jag skrev om utsatta kvinnor på kvinnodagen och kommer göra det då och då även framledes även om jag förstår att det är trevligare med grönska och små kvittrande fåglar, man blir glader av blommor och blader:) så ni som tycker det är tungt kan sluta läsa nu, för det blir en del ruskigheter.

Det sker dagligen övergrepp och jag har svårt att blunda för det som även är otäckt.

Som jag tidigare berättat har jag arbetat mycket med kvinnor i alla åldrar, eller rättare sagt flickor och kvinnor. Fysisk misshandel brukar uppdagas efter kort tid eftersom det syns utåt, men mental misshandel sker oftast i det fördolda. 

Många har blivit psykiskt misshandlade under så lång tid att de inte längre tycker det är konstigt, det blir naturligt att varje dag få höra förnedrande och elaka kommentarer om allt hur de klär sig, talar, uttrycker sig, rör sig, ja allt. Att någon annan talar om hur de fungerar, varför de agerar på ett eller annat sätt. "Du är så korkad, så självupptagen, så dum i huvudet, så svartsjuk, har sån dålig självkänsla, osv, hela tiden. Tillslut tystnar kvinnan vilket leder till ännu fler, hårda verbala snytingar på grund av det också " var inte så jävla tyst, sluta sura, prata för i helvete!" 

En dag är det dock stopp, när och var vet forskarna inte, men dagen kommer och då handlar det om ren överlevnad. 

Kanske har kvinnan då under en längre tid, fått höra av människor omkring att ljuset i ögonen har släckts, att leendet sällan syns till och skrattet har tystnat? Kanske hon inte ens själv kan minnas hur glädje i hjärtat känns för det var så länge sedan.

Stop, säger hon och all rädsla är som bortblåst, orden som likt snytingar krossar varje ben i kroppen, spelar ingen roll längre, för hon är inte längre där. Hennes själ har redan givit sig av.

Det är då vi måste finnas, du och jag. Finnas där och krama om henne samtidigt som vi säger, du duger som du är, du får vara den du är, vi älskar dig för att du är du!

Efter en tid, som kan ta månader eller år kommer hon förstå att det var en människoätare hon träffat på, och kommer kunna andas igen. Utan skräck och rädsla.

Nedan följer en text, eller rättare sagt en otäck beskrivning av människoätaren som jag en gång fick av en kvinna, som tack vare skyddad identitet, nytt namn, ny bostadsort, nytt personnummer och kärleksfulla människor lyckades återkomma till livet och nu lever nära havet. Det är länge sedan jag träffade henne men jag hoppas och tror att hon genomgick en metamorfos och under stor smärta förvandlades från larv till vacker fjäril.