Tittar på klockan och tänker att jag sovit länge, men så slår det mig att det är sommartid nu. Bara ordet får mig att le, sommartid med sol, bad och varma vindar, kisande solögon, sillunch med hemmaodlad gräslök och len och fin gräddfil.

Jag fick en försmak av känslan i går då jag åkte ut till Ingarö för att vårstäda en smula ( ja jag skriver en smula, för mitt syfte var att bara vara och se hur husen överlevt vintern).

Trots att ingenting börjat grönska anade jag att vi går mot ljusare tider. Björkens knoppar hade börjat skifta i rött och överallt växte snödroppar som med envishet, likt en armé, mer och mer invaderat rabatterna. Likt en välregisserad bataljon hade de forcerat den avskiljande stenkanten, fortsatt över kanten för att etablera sig ut i gräsmattan, mot nya okända marker.

Fågelsången var som en konsert i Berwaldhallen och doften, doften av naturens vaknande gjorde mig vimmelkantig.

Trots allt bråte, den slitna stugan som för länge sedan gjort sitt, kände jag mig glad, ja på gränsen till lycklig.

Jag kände ett lugn och en övertygelse om att de slitna orden jag sagt till andra, så många gånger stämmer.

Livets stora hemlighet, allt blir bra