Havet
Jag sitter och betraktar havet och hör vågorna klucka mot klipphällarna. Regelbundna, återkommande ljud som liknar hjärtats ljud, eller kanske än mer andningen. Ackompanjerat av vindens lätta sus blir det som en meditativ bakgrund till tankarna. Eller snarare bildas der ett mantra som gör att tankarna bleknar, tonar bort ner sig.
Jag har starka minnen från de ljuden och klippornas former och kanske ä det även så att barndomens minnen ger trygghet, åtminstone några.
Blundar, andas in toften av torkad Ljung, blåstens som låter roligt när man knäpper blåsorna mellan tummen och pekfingret och silkeslent limefärgat sjögräs som i fantasins värld tillhör håret på sjöjungfrun som sover sin dagsdröm strax nedanför mina fötter.
Segelbåtarna glider förbi och bär i sitt inre människoöden som kanske likt mig finner ro av havet. Även motorbåtarna hanteras av män och kvinnor som likt stolta kaptener, förhoppningsvis vet konsten att angöra en brygga.
Jag skrider försiktigt ner i havet och mina fötter letar efter naturens egna trappsteg, samtidigt som mina fingrar letar skrevor i den rödgula graniten.
Barndomsminnen av lätta fötter som hoppar från sten till sten står i kontrast till den försiktighet jag nu rör mig med.
Jag är äldre, mer försiktig eller kanske mer reakist och vet vad som kan hända en ensam kvinna i medelåldern, vid havet och blöta hala klipphällar
Havet är kallt och friskt
Njuter
Kommentarer
Trackback
