Nu menar jag inte foton kopplade direkt till minnen, det är ju självklart. Nej, jag tänker på Facebook, dejtingsidor och presentationsblad. 

Nog måste det bli lite konstigt om två personer som skapat en bild av varandra vid nätdejting, inte ens känner igen varandra då de möts? Den leende slanka kvinnan på fotot , kommer tandlös framrultandes med rullator till restaurangen där mötet ska äga rum och försöker hitta mannen med stort M.

Ögonen spejar över lokalen, men ingenstans ser hon den muskulösa, solbrända mannen med en kalufs hon så många gånger rufsat om i drömmarna. Den enda hon ser som har en ros i knapphålet, är en tunnhårig, äldre man vars kavaj ser ut att vara tre nummer för stor och som på så många sätt påminner henne om sin farfar.

Jag har själv vänner som har foton på ex FB där det knappt går att känna igen dem IRL som det heter. I riktiga livet.

Eller de som i sin beskrivning fortfarande står som anställda på ett företag eller viss tjänst, trots att de gått i pension från arbetsplatsen.

Skäms de, eller beror allt på teknisk okunskap "jag vet inte hur man ändrar i inställningarna"....

Oavsett vad orsaken är så blir det onekligen lite konstigt eftersom livet innebär förändring. Innebär att vi för varje dag kommer en dag närmare döden, eller slår in en spik till i kistan, som man också kan säga.

Kanske är det just därför jag tycker det vi ska vara stolta över att vi åldras, motsatsen skulle vara bra mycket tristare. Dessutom är det fantastiskt vackert att se hur dagar som gått lämnar spår i form av rynkor och andra tecken. Att vi levt lämnar spår som vi inte vill vara utan

Godnatt