Det finns väl inget tillstånd som får oss att känna ynklighet som när man är sjuk? Rörelserna och hjärnan är långsamma och det är bara att acceptera rösten inom en som säger att, nu tar du det lugnt!

Att lyssna på sin kropp är något som i olika perioder är svårare än annars, det kan handla om perioder av mycket arbete men även när andras behov måste gå före, ja, jag skriver måste.

Åtskilliga gånger har jag (liksom mångasmåbarnsföräldrar) trots feber på närmare 40 grader, tvingat mig upp för att byta blöjor, göra mat eller finnas till tröst. Det är liksom inget att snacka om, man bara snäser åt ynk-Ulla att nu får du lugna ner dig, du får vänta på din tur! För så är det, den nedärvda driften att sörja för sina avkommors överlevnad är så djupt rotad och ska så vara.

Och nej, det handlar inte om martyrskap eller att samla poäng som man senare kan använda i utpressningssyfte " tänk på allt jag gjort för dig!!!!" utan om att lyssna på sin inre, friska röst. För det är friskt att värna om sina barn, nära och kära. Mår inte de jag älskar bra, mår inte jag bra, så enkelt är det utan att blanda ihop det med självkänsla, medberoende eller analysende bortförklaringar.

Jo då, jag känner väl till den symboliska liknelsen vid att man ska sätta på sig andningsmasken först, innan man hjälper sina barn med sin, ni vet som på flygplanen och det är ju självklart.

Men lika självklart är det att se skillnaden på prioritet, vad är viktigast just nu utifrån ett kärleksfullt, empatiskt perspektiv, självklart i kombination med vad som är realistiskt.

Därför dividerar jag fram och tillbaks nu på morgonkulan, tar alvedon och en kopp te, läser igenom material och förbereder mig för dagens möten om en framtid som ser ljus ut, från såväl förkylning, våren och kreativa uppdrag som ligger framför mig.

Önskar er alla en fin dag