Förstå mig, jag har inte tid för saker som inte har någon själ, skulle jag enkelt kunna översätta meningen. Men det låter på något sätt inte lika vackert som det engelska originalet.

Samtidigt är det väldigt lätt att förstå innebörden om man ser motsatsen, själslös, en levande död. En slags zombie som vandrar med oseende ögon, fysiskt död, men med själen kvar på den här sidan livet, inte fått ro. 

Ibland har jag träffat människor som nästintill känns så, själslösa. Ingenting kan riktigt rucka omkull dem och det handlar inte om styrka, att stå med båda fötterna på jorden, nej snarare om någon slags absolut avsaknad av just själ, ingenting biter på dem.

Inte gråt, inte ilska, inte lock och pock eller löften om att gräset är grönare på andra sidan, ingenting. Till slut blir man som matadoren i tjuren Ferdinand som visas på julafton. I hopp om att få någon form av känsloyttring, någon form av reaktion, sliter man till slut sönder skjortan, visar det blottade bröstet och bönar " gör någonting, varsomhelst!" Ja ni vet hur det slutar....

Då är det bättre att stanna upp och vara med, uppleva med de som lever, som ser även med stängda ögon eftersom fantasin visar dem allt som bara en levande kan se, även om det är osynligt.

Bättre att vara med dem som har själ och det har man tid för.

Jag sneglar ut genom fönstret och ser ovanligt många adventsstjärnor hänga i fönstren på andra sidan gatan. Och jag förstår dem, det är vackert och skapar en varm ljuskälla i den mörka januarikvällen. Tänd ett ljus och låt det brinna, godnatt gott folk