Fredag kväll får jag ett sms från ett helt okänt nummer. ”Olle kommer gärna på kalas imorgon.” Jag svarar att det är fel nummer. Sekunden senare plingar det till igen. ”Vi var överens på föräldramötet att ALLA i klassen ska bjudas på kalasen.” Fullt upptagen av mitt fredagsmys, nonchalerar jag det och fyller ett dricksglas med rom och ett annat med en morfinbaserad hostmedicin. Varningstexten säger nämligen att den absolut inte får blandas med alkohol. Så jag sveper romen först och hostmedicinen efter och lägger mig på sidan i soffan och ser på ”På Spåret” och äter grillchips. Jag kan varenda fråga tills jag slocknar.

Klockan tre på lördag eftermiddag vaknar jag av att det ringer på dörren. Iförd min vinröda rökrock, pälsmössa och en eldgaffel som stöd, stapplar jag till dörren med chipsfragment under fotsulorna. Utanför står en kvinna bredvid sin Tesla med en sjuårig pojke. Han har en komplett sjörövarkostym på sig och stirrar ner i marken.

-Är det inte sjörövartema? undrar kvinnan och tittar kritiskt på min klädsel.

-Det är en tolkning, svarar jag kallt tillbaka.

-Vilken tid ska jag hämta honom?

Min avsikt är att förklara för henne att hon gjort ett misstag, men när jag ser på Olle som står och fingrar på sitt plastsvärd, så tycker jag plötsligt så fruktansvärt synd om honom.

-Om ett par timmar, hör jag mig själv säga samtidigt som jag tar hans hand.

-Var är de andra barnen? undrar kvinnan med lite sökande blick in i huset.

-De leker kurragömma.

-Olle är gluten- och laktosintolerant, flikar kvinnan snabbt in, ungefär som om det har med saken att göra.

Jag nickar och låser dörren samtidigt som jag ser henne prata på om ekologisk mat och rättvisemärkning på andra sidan glaset. Olle och jag går in i köket och han flackar lite oroligt med blicken efter andra barn.

-Jag bjöd inte några andra barn, säger jag till Olle.

-Jag får inte prata med främmande farbröder, säger Olle och ser lite orolig ut.

-Passar mig perfekt, det är inga som lyssnar på mig annars, svarar jag och tar fram en gigantisk skål med godis och slår mig ned vid köksbordet. Sen äter Olle godis som om det inte fanns någon morgondag och pratar oavbrutet. Han berättar om killar i klassen som retar honom, som kallar honom för saker och som vill få honom att börja gråta inför dem. För en gång gjorde han det och sedan dess har han kallats för Grin-Olle. Jag lyssnar, nickar och undrar slutligen vad han ska göra åt det? Olle gör en axelryckning. Han vet inte. Så jag lär honom några redskap för att hantera plågoandar. Pedagogiskt går jag igenom hur han kan pressa ut ögat på en motståndare med tummen, träffa rent i solar plexus, hamra in struphuvudet med undersidan av handen och slutligen - kanske det mest kraftfulla - kissa i mobbarnas skor på gympan. Jag säger att det kallas för KBT och att det är en metod för att ta sluta ta skit.

Två timmar senare kommer Olles mamma igen. Hon står i dörren och frågar febrigt Olle om han har haft kul.

-Bästa festen någonsin, säger Olle och går rakryggat ut mot en ljusare framtid.