Svarta ord en svart kväll
Skriv inläggstext
Barnamord är nog den handling som är mest avskyvärd, mest hatad, för det lilla oskyldiga barnet som drabbas känns så försvarslöst och oskyddat, ja, det är outhärdligt att ens tänka.
Sorgligt nog gäller det även när någon dödar det lilla barnet inom oss, när vi är vuxna, när någon gör det utan ånger.
Genom svek och lögner likt en vass barberarkniv snittar upp hjärtat och genom hårda ord, uttalade i vrede, gång på gång bankar sönder hjärnan så ingenting finns kvar.
Hur vi än ropar efter barnet svarar det inte.
Vi fortsätter genom livet med en känsla av tomhet, utan glädje, utan framtidsvision och med en så kuvad självkänsla att vi inte tror oss vara värda någonting över huvud taget. Ingenting känns riktigt roligt och tilliten till andra människor är fullständigt borta.
Och det var precis det som mördaren var ute efter, redan från början även om han lockade med låtsas snällhet, gåvor och bar en vänlighetens mask som dolde de vassa tänderna och den mördande tungan med sitt hårda och elaka språk.
Då hörs plötsligt en liten röst någonstans, en viskning. Där, knappt skönjbar, syns en liten del av barnet, en skärva som har överlevt barnamördaren.
Sakta, sakta börjar barnet växa och tro på att alla inte vill döda oskyldiga barn, att det bara är de riktigt onda som vill förgöra, skada och göra illa. Att det bara är de som livnär sig på människobarnens själar som de ska akta sig för, att det finns goda människor.
Slutar vi tro på det goda kommer mörkrets människor, de onda att döda våra inre barn och då är livet ingenting värt
Godnatt
Kommentarer
Trackback
