Älskade Pucko, idag blev det en sista resa till Djursjukhuset i Bagarmossen. Det känns så oerhört sorgligt att du är borta.

Med stor sorg i hjärtat vill jag ändå dela med mig av texten jag skrev för fem år sedan. Tack världens finaste katt!

Mjauuu.....

Lät det utanför min dörr för en stund sedan. 

Utanför stod Pucko och ville komma in. Utan att gå in på detaljer gällande mitt boende eller ägare till denna underbara katt, kan jag bara krasst konstatera att han adopterat mig eller snarare valt ut mig. 

Stor, svart och med en pondus som liknar den hädangågna Pavarotti (ja dom skulle kunna vara enäggstvillingar, på alla sätt) visar han alla, att jag är hans kvinna.

Och jag blir smickrad! 

När vi tillsammans går ner till hans hus, som han delar med Lotta, Snocke och Inger, ser vi ut som dom stolta piccadorerna i filmen om tjuren Ferdinand. Ni vet den som visas på julafton.

Skillnaden är den, att vår publik består av talgoxar och blåmesar.

Och sedan fortsätter smickret, genom ömhetsbetygelser hela dagen. Han stryker sig mot mina ben, fräser mot alla som kommer i mellan oss och när våra ögon möts är det som han startar ett gammalt ställverk.

GGGRRRRRRR, BRRRRRRRR (hur skriver man hur det låter när man spinner?)

Och snart kommer den tiden då jag överöses av gåvor, varje dag. Näbbmöss, skogsmöss och div.småfåglar läggs med stolthet framför mina fötter.

Han tittar på mig, lite snett leende och väntar på att jag ska visa tacksamhet, vilket inte är lätt......

Men faktum är, han visar på alla sätt att han älskar mig, saknar mig och vill ha mig i sin närhet.

Och det mina vänner, är inte kattskit!