I stället blir det svarta ord om verklighetens krassa grymhet.

Efter ett besök på intensiven hos en vän som fått en stroke, känner jag mig tom och ledsen.

De oseende ögonen som stirrar i taket samtidigt som den enda fungerande armen griper tag i luften efter något eller någon jag inte ser. Med jämna mellanrum sträcks benen ut som i kramp och jag känner sorgen breda ut sig i hjärtat.

"Här, jag har plockat blommor i trädgården" hör jag min röst mekaniskt konstatera. "Ser du att de små rosa, rosorna liknar de marsipanrosor som man dekorerar princesstårtor med?";

Jag ser att munnen formas till en mening och jag koncentrerar mig på att tolka ordet jag tror ska komma, men istället gäspar hen stort och andedräkten slår mot mig, sur, kvalmig och rutten.

Reflexmässigt vrider jag bort huvudet, men snabbt, innan hen ser, vänder jag mig tillbaks.

"Visst är höstastern vacker, jag ska gräva upp en planta som du kan plantera i din trädgård då du kommer hem".

Jag kommer på mig att bli glad över att ordvalet föll sig så naturligt. DÅ du kommer hem, inte OM du kommer hem.

Trots vetskapen om att tystnaden kan vara helande, fortsätter jag " "vilken härlig sensommardag det har varit idag, vi får hoppas att det kommer fler härliga dagar"

Ett omisskännligt ljud då tarmen töms, följs av en doft som får andedräktens odör att mer likna de små marsipanrosornas doft.

Jag hämtar personalen som med vana och trygga händer gör rent, medan jag väntar i korridoren.

Utanför fönstret vajar de lövbeklädda grenarna mot den blå himlen och jag känner vemod över vetskapen om att snart får min vän inte längre vara med i livet. Snart är hen en av dem vars liv ändrat tempus från att leva till att ha levt, nutid till dåtid.

Hallon, stora söta jordgubbar med grädde, plättar med hemgjord blåbärssylt, krusbärskräm och smultron på strån. Vackra, välsmakande ord som ger betydligt mer glädje än beskrivning av katetrar, droppåsar och blöjor för vuxna.