Klassisk afton är ett årligt arrangemang där jag genom enkla medel som fiberduk, rosor, glittrande pärlor och rankor av murgröna, förvandlar en ganska tråkig samlingsal till en konsertlokal för glädje.

Musiken har genom åren varierat från pensionerade violinster, pianospelande eldsjälar till begåvade, fiolspelande ungdomar som genom Suzukimetoden helt på gehör, bjuder på vacker musik.

Till detta serveras en klassisk smörgåstårta med passande dryck. Jag är alltid lika glad och varm i hjärtat då jag lämnar lokalen efter konsertens slut och känner att jag bidragit till meningsfullhet.

Det hela startade för ca 10 år sedan då jag på ett trädgårdscafe som jag håller varje vecka, inventerade de behov och önskningar som de boende hade.

Föredrag om brännvinskryddor, äppelsorter, skördefest ligger alltid högt på önskelistan, men även annan kultur= odla finns med i min planering. Så under önskemål om konst och musik, hördes en svag men bestämd stämma, mer "klassisk musik". 

Mannen som uttalat önskemålet var en otroligt ödmjuk och vänlig person där en brosch på kavajslaget vittnade om tillhörighet med en order, brödraskap. 

Med välstruken skjorta, pressad kostym, oklanderligt putsade skor och välansad, vit mustasch, såg han ut som en engelsk lord.

Trots begynnande demens var han vältalig och otroligt allmänbildad, vilket ledde till många intressanta diskussioner.

Självklart lyssnade jag på hans önskemål och med kristallprismor hängande från taket, kandelabrar med långa vita stearinljus och barn från den lokala musikskolan blev det en fest med pompa och ståt som sedan dess blivit en årlig tradition.

Mannen (vi kan kalla honom Holger) fick uppleva tre klassiska fester innan han försvann i glömskans dimma.

Och nu hände något jag blev såväl nyfiken som förskräckt över, broschen på kavajslaget var nämligen ett tecken på medlem i frimurarorden. 

Jag såg framför mig hur hemligheter i demensens dimma avslöjades för unga, timanställda biträden. Hemligheter som svurits under ed samtidigt som bägaren med blod delades mellan bröderna i skenet av svarta ljus och en döskalles oseende ögon.

Att Holger dessutom hade hög integritet gjorde att oron för omedvetna avslöjanden kändes än värre. 

Nu blev det som tur var inte så utan allteftersom demensens demoner övertog hans sinne, tystnade rösten. Den sista klassiska festen var Holger närvarande men ändå frånvarande, men hans anletsdrag vittnade om förnöjsamhet.

I går, när musiken flödade och ögonen glittrade på gästerna var jag övertygad om att Holger var med, trots att det var många år sedan han lämnade jordelivet och enades med sina bröder. 

Godkväll i Novemberrusket