Tahiti, en överraskningens ö.

Nu har vi tillbringat två dagar på ön som för många är sinnesbilden av paradiset och visst är det så på många sätt. Växtligheten är enastående, jag har aldrig varit med om en grönare oas och avsaknaden av giftiga/ farliga djur känns rätt skönt.

Igår åkte vi runt med en guide som förklarade hur livet på öarna fungerar. Det finns inga busshållplatser för bussen stannar där någon väntar och vinkar, om det finns någon buss vill säga. Här existerar inga tidtabeller eller fasta tider utan människorna är " laid back" som hon uttrycker det och visst verkar det stämma. Affärerna är öppna när det passar och människorna rör sig i sakta mak utan stress, kvinnor (ja män också för den delen) med blomkransar eller blommor bakom örat och den för öarnas, mycket speciella svarta pärlan runt halsen.

Det strålar en aura av styrka och stolthet från befolkningen, vilka även är påtagligt lika varandra med sitt långa hår och fantasifulla tatueringar.

Med tanke på 1700 talets puritanska England, förstår man att Tahitiernas öppna, sensuella och lekfulla syn på sex fick myteristerna från Bounty att fullständigt falla. 

De flesta vi möter, oavsett ladyboys eller kvinnor med svällande muskler, ler och är en smula flirtiga utan att det känns obehagligt och påträngande som när man är i vissa delar av Thailand där prostitution och förnedring känns påtaglig. 

Att det är en plats för lugn och ro men även kreativitet är det faktum att Gaugin och Jaques Brel valde att bosätta sig på en av arkipelagens  Marquises öar, tyvärr kommer vi inte besöka den ön.

När det nu gått 54 dagar och många ställen har besökts kan jag inte låta bli att känna en viss ilska över hur människor tvingats in i en religion. Överallt ser vi exempel på indianer ja ur-invånare över huvud taget, som stått mellan valet att konvertera till kristendom, lämna sina gudar bakom sig eller bli avrättade. Resultatet är raserade skulpturer, skändade gravplatser och tilltvingade vanor som passar det koloniserande landet.

Trots detta finns traditioner kvar och vissa högst levande. 

Ett exempel som funnits/finns i olika länder, (även Sverige) är att efter en förlossning grävs moderkakan, placentan ner i marken och ett träd, oftast en Cocospalm planteras på platsen med den övertygelsen om att trädet ger kraft till den nyfödda, som ett vårdträd. 

Just Cocospalmen är ansedd som livets träd här, eftersom cocosvattnet släcker törsten, cocosköttet mättar hunger och virket ger hus. En annan tradition är att familjemedlemmarna begravs i trädgården där man bor.

Idag åkte vi med jeep in i den för länge sedan slocknade vulkanen Mont Orohena. En färd på fyra timmar i den djupaste djungeln med vattenfall, floder och höga bergstoppar. Hibiskus, Flametrees, vildkrasse, klockranka och hundratals andra växter trängdes med varandra och det hade inte förvånat mig det minsta om en dinosaurie hade kommit traskande bland ormbunkarna.

Efter ett besök på pärlmuseet, en god middag och en avslutande polynesian folk show känns sängen extra skön och det börjar bli svårt att hålla ögonen öppna.

I morgon åker vi vidare till nästa Söderhavsö, Moorea och vem vet, kanske det är där som Pippi Långstrumps pappa bor!